Vi kan börja med Andreas. Han är 23 år gammal och bor i Lund. Här har han tidigare studerat vid universitet, men gör det inte längre. Samtidigt som Andreas blev mer och mer involverad i uppslagsverket Wikipedia kände han att kurserna inte riktigt passade.

Första gången Andreas hörde talas om Wikipedia var under 2003, via en länk på ett internetforum. Han läste en artikel om Tintin, tyckte att det var häftigt att den var så detaljerad och började klicka sig vidare, bland annat till Wikipedias svenskspråkiga version. Ett år senare fann Andreas ett faktafel i en Wikipedia-text om en svensk datorspelstidning, så han ändrade det. Snart hittade han också Wikipedia-sidan där de senaste ändringarna kommer upp. Andreas började ha som vana att hålla koll på den, rätta stavfel och diskutera ändringar och kvalité. Snart gjorde han egna inlägg.

Idag jobbar Andreas inom ”ett industrijobb”. På en helg då han inte träffar någon kan det hända att han spenderar hela dagen med Wikipedia. På vardagarna blir det bara ett par timmar. På semestern ”blir det att man sitter ganska mycket också”.

Andreas favoritämne på senare tid har varit öar. Främst de i Alaska och Stilla havet. Han har även skrivit om historia och om skapare av olika TV-spel. Många som jobbar med svenska Wikipedia översätter artiklar från den engelskspråkiga versionen, som är mer komplett. Man översätter materialet och utelämnar det som inte är källbelagt. Andreas gör ofta så, men påpekar att många av de som skriver om till exempel svensk historia självklart använder svenska källor, bibliotek och annat. Själv hinner Andreas inte gå runt till bibliotek och söka källor. Han vill ha ”så mycket substans per minut” som möjligt ur sitt arbete med Wikipedia.   

Efter att internetkonsulten Tim O’Reilly kläckt termen ”Web 2.0” på konferens i San Fransisco 2004 tog det inte lång tid innan de webföretag han syftade på började dra till sig otroliga mängder människor. Uttrycket ”Web 2.0” var ett försök att ringa in vad O’Reilly och många andra såg som en ny våg för hur vi använder internet. Det handlade om användarstyrning, och företag som Youtube, Myspace, Facebook, Wikipedia, till och med Amazon, bygger helt eller delvis på just det. O’Reillys försök till branding lyckades. ”Web 2.0”, dominerade snart inte bara Silicon Valleys trädgårdsfester och webnördars våta drömmar. Tvåtusentalets hippaste term inom internetbranschen blev snabbt även intressant på börsen.  

Myspace köptes av Rupert Murdochs News Corp. för 580 miljoner dollar. Google köpte Youtube för 1.65 miljarder dollar. Facebook sålde 1.6 procent av sina aktier till Microsoft, en affär som värderade företaget till 15 miljarder. Återigen dollar. Uppslagsverket Wikipedia är inte till salu, och ska inte agera vinstdrivande, men bara dess engelskspråkiga version har idag över två miljoner artiklar, 6.8 miljoner registrerade användare. Lexikonet står för 1 av 200 sidvisningar på hela internet.

Gemensamt för de här företagen (Wikimedia som driver Wikipedia kallar sig en ”stiftelse”) är att deras ägare alla har porträtterats som unga, orädda nördar - här för att rädda vår gamla värld genom att sätta ihop den på nya sätt, genom att få oss att kommunicera, finna information och uttrycka oss på sätt som våra föräldrar aldrig kunnat drömma om.

Den bilden stämmer, förutom på en central punkt: Det är inte Youtubes grundare Chad Hurley eller Wikipedias grundare Jimmy Wales som skapar innehållet i sina projekt. Det är vi. Vad den här generationens ”webpionjärer” har gjort är att skapa en smidig platta att jobba på, ett ställe där vi kan och vill lägga upp våra videos, där vi vill prata med våra vänner, där vi vill handla och dela med oss av vad vi har handlat förut, där vi vill samla vår kunskap för andra att titta på, och där vi, av någon anledning, känner att vi vill lägga en halv dag på att rätta stavfel.

Grundarna till Youtube, Myspace, Wikipedia och andra företag är i ett historiskt perspektiv inte fullt så speciella som tidningsomslagen vill göra dem. De är ett gäng unga människor som fick en bra idé på rätt plats vid rätt tid. Sedan utvecklade de den. Idéen var självklart genial, på samma sätt som alla idéer som givit mänskligheten nya vanor och genererat mycket pengar ansetts geniala. Chad Hurley och Jimmy Wales är två personer i historiens långa rad av uppfinnare. De uppfann en spelplan där andra människor trivs. Men det var användarna som med sin tid och sitt oavlönade arbete gjorde uppfinningen både fungerande och inkomstbringande. Varför gjorde de det, egentligen?

Andreas, killen från Lund, tvekar en stund innan han svarar.

- Det är en ganska bra fråga. Mycket är det väl för att man tycker att det är kul att skriva ut det man kan själv. Sen när den kunskapen tar slut är det ju många som försvinner för att de inte tycker att det är roligt längre. De som stannar kvar gör nog det för att det tycker det är kul att se en sida med fri kunskap växa fram. Och att den inte gör det bara på engelska utan på svenska också. Att den blir ett alternativ till betalsidor som Nationalencyklopedin.

Den svenska versionen av Wikipedia handlar för Andreas om att sprida kunskap till ”de som sitter och spelar Trivial Pursuit och behöver veta något, till de som kanske jobbar med ett skolarbete, eller många äldre som kanske är intresserade av saker men inte är så bra på engelska”, till skillnad från den engelskspråkiga som enligt grundaren Jimmy Wales handlar om svulstigare saker: om att samla ”summan av mänskligt vetande” och på vägen bland annat utrota fattigdomen i Afrika.  

”De som har hört talas om Wikipedia tror ofta att jag är på något sätt anställd där”,  säger Andreas. ”Man ifrågasätter varför jag tycker det är roligt att skriva utan att få betalt”.

Vi pratar om den sociala aspekten, om att jobba tillsammans mot ett mål och sedan prata om det i en chatkanal, träffa nya människor. Det är inte ovanligt att det ordnas Wikipedia-träffar. I Lund brukar de gå till någon bar.

- Man får åka dit på vinst och förlust och hoppas att man känner igen folk. Det bästa sättet är väl att gå in på baren och titta om det är någon som står och ser ensam ut och fråga om de kommer från Wikipedia, så gör de ofta det.

Är det nervöst?

- I början tyckte jag det lite, då visste jag inte vad det skulle komma för folk eller hur de här människorna skulle vara. Nu har jag varit på så många träffar att de flesta känner igen mig och jag känner igen dem. Det naturliga är ju att i princip alla samtal handlar om Wikipedia eftersom det är vad alla har gemensamt. Det blir inte att vi pratar om så mycket annat. De flesta Wikipedia-användare har ju en tendens att vara lite nördiga, på det sättet att de kan väldigt mycket om ett visst ämne. Så det kan ju i och för sig styra in på lite sidospår, någon som börjar prata väldigt mycket om svenska kungar eller så.

När Time Magazine i vintras utsåg ”Du” till Årets person 2006 gjorde man det med tanke på Andreas och andra som han. En av de personer som porträtterades då var Harriet Klausner. en  femtiofemårig före detta bibliotekarie från Georgia, som är den person som recenserat flest böcker hos Amazon.com (när jag skriver det här är hon uppe i 15197). Klausner, som påstår sig vara en ”speed reader” och läser fyra till sex böcker om dagen, lyftes fram som ett av exempel på hur Web 2.0 har givit oss nya smakdomare.

Andra personer i Time var Simon Pulsifer, som vid den tidpunkten höll rekordet i att redigera Wikipedia-artiklar (92000) och Kim Hye Won, en koreansk hemmafru som genom att börja skriva om sitt liv blivit en av websiten OhMyNews mest hyllade ”citizen reporters.” Hon förklarade "Korean housewives become nameless after marriage. They are often just called someone's wife or someone's mother. I finally found my name through OhMyNews."

Andra beskrivningar om varför de här personerna och andra i samma situation gör vad de gör har cirklat kring en känsla av beroende, att man vill visa vad man kan, att man vill delta i en gemenskap, att man vill synas, att man har något att säga – svepande omdömen kring det gratisarbete som driver några av vår tids mest framgångsrika företag.

Många återkommer till att man gör det -  redigerar lexikon, laddar upp videos, recenserar saker, bloggar om sin navel, spelar in radio – mest för att det går. Det är lätt att höra likheterna med de svepande motivationer som historiskt sett alltid kommit ur DIY (Do It Yourself)-scener inom olika ungdomskulturer. Under mina tonår var det redan en klyscha att som ungdom skylla sitt tråkiga fritidsliv på ”att vi har ingen lokaaaal”. Idag är det som att en stor del av jordens uppkopplade befolkning har fått mer lokal än de hinner ta in.

I en New York Times-artikel som handlar om hur Wikipedia håller på att slå ut traditionella medier inte bara som lexikon, utan även som blixtsnabb nyhetskälla, avslutar journalisten med en diskussion om hur Wikipedia, med sin ambition att alltid vara objektiv, snart är mer trogen journalistikens grunder än den flesta andra nyhetskanaler i amerikansk media, där partiska inlägg tar mer och mer plats på bekostnad av objektiv rapportering. ”Vem lärde dem detta? Det är ett mysterium; men de lär varandra” slutar artikeln.

Explosionen av hemmagjort material på olika platser i vårt samhälle har fått människor att ställa sig den här frågan gång på gång under de senaste åren. Hur gick det till? Men det har också givit upphov till en ny syn på traditionell media, som när tidningen Nature hittade 2.8 fel per artikel uppslagsverket Encyclopedia Brittanica genttemot 3.8 hos den amatörskrivna Wikipedia. Som när publiken för dagstidningar och TV-program försvinner till amatörer på nätet i en rasande fart. Som när en äldre generation journalister förfasas över att deras barn börjar ”tro på vad som helst som står på nätet” när barnen kanske i själva verket blir tvungna att utveckla en källkritik som är långt mer djupgående och tillspetsad än många journalister någonsin ansetts sig behöva använda. Kanske är frågan om källkritik en av Web 2.0-vågens viktigaste bidrag till vårt samhälle: insikten om att det alltid finns en röst, en person och en avvägning bakom varje bit av information, efterosm man nu ser, eller är, den personen. Debatten om frågor som ”sanning” och ”kvalité” är också här igen. Den driver Harriet Klausner att rekommendera böcker och miljontals Wikipedia-medlemmar världen över att varje timme diskutera vad som är sant, och vems sanning det är. En drivkraft lika god som någon.