Det ska sovas över hos Huxtables. Familjens yngsta dotter Rudy har tråkigt, hon vill bjuda hem sin vän Maria och några vänner. Året är 1985. Bill Cosby spelar Cliff Huxtable i första säsongen av ”The Cosby Show”, gör grimaser och säger familjevänliga oneliners. Han är roligare än jag minns.

Snart marscherar Cliff in ett gäng barn i femårsåldern genom dörren. Näst sist i kön kommer Maria, som senare i avsnittet ska vinna en tävling i att rida rodeo på Mr. Huxtables ben. Hon är klädd i gråsvart mjukisdress och grå sneakers med röda strumpor. Maria har en välansad, nästan fyrkantig, frisyr och utstående öron. Hennes ögon är mörkt bruna. Under avsnittet sitter Maria mest på kanten av soffan i det berömda vardagsrummet och ler nervöst. Det är inget som stjäl showen, men hon har precis fyllt fem och det är Alicia Keys första steg i underhållningsbranschen. De närmaste tjugo åren ska hon hålla sig inför ungefär samma publik.

Man kan se Alicia Keys karriär som en tvåtusentalets Cosby Show. Serien om The Huxtables blir ofta hyllad som den första stora TV-show som visade att en svart medelklass faktiskt existerade i USA. Alicia Keys musik hyllas idag oupphörligen i media som det svarta och hyggliga alternativet till svärande, kvinnoförnedrande och barnslig hiphop och R&B. Många, även Alicia själv, ser hennes tre album som ”riktig soul” – en efterlängtad tillbakagång till 60- och tidigt 70-tal, innan disco och hiphop kom och förstörde en stolt musiktradition.    

Idag sitter dollarmiljardären Bill Cosby på amerikanska talkshows, alltid i solglasögon, alltid tillsammans med någon pastor, och kritiserar den fattiga svarta befolkningen för dess sätt att prata och uppföra sig. För att de inte lyckas göra den klassresa han själv har gjort, trots att de, enligt Cosby, nu har alla förutsättningar. I ett tal om den fattiga delen av det svarta Amerika 2004 sa Cosby: ''These people are not parenting. They are buying things for their kids -- $500 sneakers for what? And won't spend $200 for 'Hooked on Phonics.' . . . They're standing on the corner and they can't speak English.''

Slutsatsen var att ''the lower economic people are not holding up their end in this deal.'' Talet utlöste en hetsig debatt. Bill Cosby höll fast vid sina åsikter, han ville lyfta upp den fattiga, svarta befolkningen genom att göra den rumsren. I sin nya bok “Come On, People: On the Path From Victims to Victors” skriver han:

“You can’t land a plane in Rome saying, ‘Whassup?’ to the control tower. You can’t be a doctor telling your nurse, ‘Dat tumor be nasty.’ ”
Idag är Alicia Keys lika bra kompis med Bill Cosby som hon är med Oprah. Hon har sålt tjugo miljoner skivor. Det påpekas ständigt att hon gjort det utan att ta av sig kläderna, utan att svära, med låtar hon skrivit själv, bara på grund av sin talang. Mediebilden av Alicia Keys är precis vad Bill Cosby vill att det svarta Amerika ska vara.

Hon är känd för att vara frispråkig med sina politiska åsikter, men är det på ett traditionellt sätt. Keys drömmer sig tillbaka till den dag då soulen var socialt medveten. Som liten lyssnade hon på hiphop men upptäckte Marvin Gayes ”What’s Going On” vid tolv års ålder och blev frälst. Idag jobbar hon mot AIDS i Afrika, mot rasism och sexism hemma i USA. Den första låten på nya skivan heter ”Go Ahead”. På en inspelning för radiostationen Hot 97 i New York berättar hon att den handlar om George Bush och alla i publiken står upp och applåderar.

Men hon är också bara en musiker, poängterar Keys för mig när vi senare på kvällen sitter i baksätet av en Hummer på väg mot norra Harlem. Inspelningen har dragit ut på tiden. När alla autografer har skrivits och alla foton tagits är klockan tio. Hennes skiva släpps om tre dagar och Alicia Keys har ont i halsen. Hon vill inte säga så mycket om Cosbys uttalanden, påstår att hon bara fått dem återberättade för sig.

- Vad jag kan säga är att Bill Cosby är en riktig bra kille. Han försöker ge folk makt. Och jag är säker på att det var det han försökte göra även med det talet. Media kan få saker att komma ut negativt. Han kan ha blivit felciterad.

Den senaste tiden har det varit en våg av attacker mot hiphop och svart kultur i allmänhet i amerikansk media. I stort sett har det handlat om vad Cosby pratar om: moral. Blir du själv sugen på att tala om sådana här frågor när de kommer upp?

- Jag tycker att musik alltid har haft ett ansvar att kommentera på samhället, att få folk att öppna ögonen. På senare tid kanske vi inte har använt det lika mycket som vi brukade, men det kommer en låt här och där som säger något. När en artist gör det tas han eller hon till en annan nivå. Som U2. På en stödgala nyligen sjöng jag och Gwen Stefani deras ”Sunday Bloody Sunday”. Det är bara, wow, vilken vacker låt, men samtidigt: vilket tungt ämne. Det krävs mer tanke, det tar lite mer tid. Idag uppmanar inte direkt radiostationerna oss att skriva de låtarna.

När Alicia Keys slog igenom som klassiskt skolad pianist som sjöng soul var hon en sensation hos musikpressen. Från början har hennes historia handlat om att hitta ett motsatsförhållande mellan henne och den där plastiga musiken som är så populär men som vi egentligen inte vill skriva om. Hennes liv utmålas som en episod av The Cosby Show eller av Oprah – där du kan bara du vill, där publiken fortfarande köper en skiva om du gör den, där man sitter och funderar i en stor studio med vackra träväggar och klinkar förstrött på pianot tills man hittar känslan.

Hon är också självhjälpssoulens främsta företrädare. Alicia Keys har alltid något hon jobbar på, något att komma igenom. Det är känslor som många journalister gärna kopplar ihop med soulmusik, med musik överhuvudtaget. Keys gör det också själv. Hon berättar att hon inte har några större problem med sin bild i media.

Tanken att Keys musik är bra för att hon inte vill prata om smink i intervjuer är del av ett större sammanhang. Det är en nostalgisk och bakåtsträvande syn på musik och en moraliserande syn på de som lyssnar. Det är, precis som i debatten om Cosbys uttalanden, en fråga om att definiera gränser mellan generationer, mellan olika klasser och mellan kön. Press om Alicia Keys handlar ofta om att hon är i en sådan ”kontroll”, som om att det vore något väldigt ovanligt för en kvinna som sjunger att vara det.

Uppdelningen har sällan varit så tydlig som under årets MTV-gala. Det var här Britney Spears gjorde sitt ”skandalösa” comebackframträdande. Britney såg nedsövd ut där hon stod och ålade sig i en liten bikini och knappt brydde sig om att mima till sin nya singel. De flesta som kommenterade tyckte att hon var tjock.

Lite senare på kvällen började hårdrockarna Kid Rock och Tommy Lee slåss mellan några bord i publiken, förslagsvis eftersom båda varit ihop med Pamela Andersson. Samtidigt som vakter och vänner försökte skilja på de båda musikerna, som idag nästan bara existerar i dokusåpor och tabloider, rullades en ridå upp på scenen. Bakom den stod Alicia Keys femton man stora band. Hon hade precis avslutat sin nya singel ”No One” själv och satte sig nu vid sitt piano för att tillsammans med sin kör klämma i med en själfull version av George Michaels ”Freedom”. Publiken jublade. Puff Daddy och Chris Brown stod i givakt. Dagen efter kallade New York Times recensent Kelefa Sanneh Keys för ”one of the few who really concentrated on singing” under kvällen och tyckte att hennes uppträdande skulle ha passat bättre på Grammygalan. Han fortsatte:

”Getting it right is essential both for Ms. Keys as a musician and for a recording business with few young stars that inspire loyalty. In the four years between Ms. Keys’s studio albums, CD sales have stayed in a tailspin and albums have been dismantled in favor of singles and ring tones. Careers have been forged by “American Idol,” which boosts singers rather than songwriters, entertainers more than musicians — nearly the opposite of a self-determined performer like Ms. Keys”.

I bilen på väg genom Harlem frågar jag Alicia Keys om hon känner sig modern. Hon har lutat sig långt ned i sätet, gäspat flera gånger och nästan slutit ögonen.

- Visst, jag känner mig väldigt modern. Jag antar att jag bara har en väldigt klassisk känsla inför saker. Min musik är definitivt modern. Den är idag. Den använder bara väldigt mycket inspiration från gårdagen. Jag känner att jag passar in i en annan tid ibland. Min mentalitet, hur jag är, och vad jag passar ihop med. Jag kan verkligen känna saker från sjuttiotalet och sextiotalet, stilar, ljud, mentalitet, allt. Sättet som folk var väldigt drivna och socialt medvetna och rebelliska på. Hur de ville skrika ut vad som var fel och ändra på det. Allt det.

Förra sommaren sa Alicia i en intervju att hon letade efter samarbeten som var ”strange as hell” för sin nya skiva. Resultatet blev en duett med John Mayer och några låtar skrivna med Linda Perry och Floetry. Alicia är nöjd.

- Jag vet inte om man skulle kategorisera mina samarbeten som helt galna, men i alla fall inte uppenbara. Jag fick vad jag ville. Det var en känsla av att bara helt ge sig hän och säga vad jag ville och göra vad jag kände.

Ensam i ett rum på ett skivbolagskontor, en av de sista varma dagarna på Manhattan, ligger jag mellan två gigantiska högtalare och lyssnar på skivan. Den låter precis som den ska: väldigt icke-galen, tidlös soul, med en något större botten i basregistret än soul från sjuttiotalet. Hade ”As I Am” släppts då hade den kanske varit en klassiker idag. Jag tycker den är väldigt bra. Nästan alla låtar känns som något som Amy Winehouses producent skulle dö för att få sampla.

Singeln ”No One” började som en försynt, nästan för enkel radiosingel i somras. Den kröp långsamt fram som ett självklart soundtrack till sensommaren i New York. När det tunga beatet till ”No One” rullar igång på en spelning på Manhattan på hösten, några veckor innan skivan släpps, har den växt till en klassiker.

Alicia Keys har flörtat med publiken hela kvällen. Hon har gjort covers på R Kellys ”Step In The Name Of Love” och T.I:s ”What U Know” och spelat de bästa låtarna från nya skivan (”Superwoman” får mammorna i publiken att börja gråta) men när ”No One”, som ikväll fyller upp högtalarna som vilken Dr. Dre-produktion som helst, startar är det något som släpper, på scenen och i publiken. Keys går från att nicka med huvudet som någon som håller takten till hiphop, till att veva med det som att hon spelade heavy metal. Men jammande går inte överstyr, solon är inte tillåtna. Alicia Keys har förstått och accepterat att hon inte skriver musik som är ”strange as hell”. Hon skriver klassisk soul. Tagen ur den uppfostrande kontext som många vill bygga upp kring den, placerad på en jukebox, en scen eller en radio som läcker ut över gatan, låter den fantastiskt.