En flicka som ser ut att vara sju, åtta år gammal står på en garageuppfart. Hon ler generat åt sin storebror, som tjatar på henne att dansa medan han filmar. Flickan tar några steg åt sidan, viker ut armarna och knäpper med fingrarna, det märks att hon har gjort rörelsen förut. Sedan ser hon generad ut igen. På gräsmattan bredvid hänger två tonårstjejer i munkjackor, de knäpper avmätt med fingrarna. I bakgrunden spelar Dem Franchize Boys ”Lean Wit It, Rock Wit It”.  Videon finns på Youtube (sök på ”snap dance lil sis”). För mig är den essensen av de senaste årens amerikanska hiphop.

Popmusik har alltid förpackats och sålts med hjälp av något annat än det vi hör. En strulig barndom, diamantklädda glasögon, förstärkare där volymmätaren går till elva, gitarrer som sprutar eld, kläder - vad som helst som kan skapa ett sammanhang kring en poplåt. Få tillbehör har varit så effektiva som en dans.     

Runt TV:ns födelse räckte det med att några ungar gjorde ”the twist” på en scen för att Amerika, och i förlängningen resten av västvärlden, skulle göra likadant.

Förra sommaren exploderade webvideon med hjälp av Youtube, och USA började dansa igen. Den här gången till vad som skulle bli några av landets största hiphop-hits.

Bronx-DJn Kool Herc skapade hiphop i slutet av sjuttiotalet genom att repetera breakbeatet - de delar av funk, soul och discolåtar som mest innehöll slagverk och rytminstrument – för att enklare hålla igång dansgolvet på sina fester. Sedan dess har dansen alltid funnits i genrens centrum.

B-boying, breakdance, räknas traditionellt som ett av hiphopens ”fyra element” (De andra: DJing, graffitti och MCing – att rappa). Men idag har scenen förändrats. Producenter som Timbaland och Neptunes har tagit DJns plats. Graffitin har blivit en subkultur med mycket svag koppling till bred hiphop. Breakdance är något man associerar mer med Kulturhuset än med vad som händer på en hiphopklubb. De fyra elementen har institutionaliserats.

Samtidigt har kommersiell hiphop under tvåtusentalet ofta dominerats av en hård, ibland nästan butter, attityd som passar dåligt ihop med fåniga danssteg. Många har sett hiphop som en musikstil man inte dansar till. Artisterna själva har varit för hårda för att röra på sig på scenen. Publiken har på sin höjd nickat godkännande med huvudet.

En stor artist som 50 Cent kommer undan med att döpa en singel till ”Disco Inferno”, men fortfarande rappa ”Look homie, I don't dance/ All I do is this/ It's the same two step with a little twist". En annan stor hit de senaste åren har varit Terror Squad's "Lean Back", där refrängen går ”See my niggas don't dance/we just pull our pants and/do the Roc-a-way/lean back, lean back”

”Disco Inferno” och ”Lean Back”, som båda släpptes för ett par år sedan, behandlar på ett nästan komiskt sätt gangstarapparens problem med att vara hård samtidigt som han eller hon vill skapa en hitsingel.  Ska man få en listetta på den nya hiphopscenen är det bäst att man också skapar en dans. Terror Squad, med stjärnan Fat Joe i spetsen, menade att man inte sysslade med dans på sin singel. De lutade sig ju bara tillbaka. Efter att ”Lean Back” blivit den mest spelade låten på amerikansk radio lutade sig folk på klubbar över hela landet regelbundet tillbaka, och ”Lean Back” var officiellt en dans.

Att veta vad man skulle göra på en klubb när DJn spelade ”Lean Back” var något som skapade gemenskap. Att se en stadium full med femtiotusen tonåringar luta sig tillbaka och knäppa med fingrarna till Dem Franchize Boys ”Lean Wit It, Rock Wit It” är en hypnotisk upplevelse. Det är danserna, lika mycket som musiken, som gör de här låtarna stora. De senaste åren har många artister upptäckt detta. Danserna Chicken Noodle Soup, Aunt Jackie, Walk It Out, Shoulder Lean, Crank Dat och Lip Gloss är idag mer kända än låtarna med samma namn. Amerikanska MTV, som i princip slutat visa musikvideos, har startat programmet ”Dances From Tha Hood”, enbart fokuserat på de danser som idag är hippast på skolgården och klubben

Hiphopens moderna danser handlar också om genrens återfunna regionala stolthet. De senaste åren har musikens amerikanska centrum flyttat från New York och Los Angeles ut över landet. Mindre regioner börjar få nationell uppmärksamhet. Man får det för sitt sätt att rappa, för musiken man väljer att rappa över och för hur man dansar.

En av de senaste danshittarna är Chicago-gruppen Dude N’ Nems ”Watch My Feet”, vars beat bygger på genren ”juke music”, en hyperaktiv kusin till Chicagos housemusik. I verserna går ”Watch My Feet” i ett normalt hiphoptempo, kanske 75 beats i minuten. När refrängen sätter igång är tempot dubblat, till 150, 160. I den medföljande videon snabbas även dansen upp. Plötsligt börjar den likna en virvlande  hiphopvariant av steppdans. Den amerikanske musikritikern Sasha Frere-Jones kallade ”Watch My Feet” för ”hip-hop’s other side, the body plugged in and saying what words can’t, and don’t need to.”

En av Dude N’ Ems två rappare, Trygic, förklarade nyligen för mig att singeln har blivit stor mycket tack vare att folk sett dansen, en Chicago-tradition som kallas ”footworkin” på Youtube.

- I Chicago är footworkin en undergroundrörelse. Vi satta upp lappar runt om i staden, så kom tvåhundra dansare på audition för videon. När vi släppte ”Watch My Feet” var den ett sätt för en liten grupp dansare att återigen visa upp sig för mainstreamkulturen. Folk kan se hur fort de här dansarna verkligen rör på fötterna, och varför refrängen är så repetiv. Videon var viktig för att visa världen vad vi menar när vi säger ”Watch My Feet”, den var den främsta anledningen till att låten slog.

Vilka var de andra?

- Många rappare håller sig bara coola, de är så rädda för att vara sig själva att de tappar bort sig själva. Vi försöker ha roligt med musiken. Jag tror att folk längtade efter något att vara glada åt på klubben. Det har varit en era av gangstamusik så länge nu.

I år ledde en sjuttonåring som kallar sig Soulja Boy strömmen av hiphopdanser högst upp på topplistorna. Hans singel ”Crank Dat Soulja Boy” består av ett simpelt beat, ett rop (”Juuuuuuu”), några verser som inte säger något som helst om världen omkring oss och en dans.
Soulja Boy började med att sprida ”Crank Dat” på alla fildelningsprogram han kände till. Sen laddade han upp en kornig video med sig själv dansandes Soulja Boy-dansen på Youtube. Videon hade snart miljontals visningar och Soulja Boy en hitsingel och ett skivkontrakt. Albumet ”Souljaboytellem.com” sålde dåligt i förhållande till hur oundviklig ”Crank Dat”-singeln har varit de senaste tolv månaderna, men det gjorde i alla fall reklam för hans hemsida. En internetstjärna som Soulja Boy kommer aldrig att förknippas med något så omodernt som CD-skivor och låtar staplade efter varandra, utan om singlar och danserna man gör till dem.  

När en trend inom hiphop blir så glad, festligt och fjantig som dansvågen de senaste åren, brukar många säga att den pekar tillbaka mot en tid när genren var ung och oskyldig, när alla bara dansade utan att behöva spela hårda. Men egentligen pekar nog den medföljande dansen, inom hiphop och inom annan musik, mer mot vad de flesta musikkonsumenter faktiskt fortfarande använder musik till idag. Vi läser inte speciellt mycket om den, vi använder den inte längre i samma utsträckning för att visa vilka är eller vad vi tänker på. Det är knappt vi ens köper musik idag, men vi rör oss fortfarande till den.