Enligt traditionen får historien om ett popband gärna börja med en spelning i någons garage. I en kornig Youtube-video från den fjortonde juli står medlemmarna i New York-bandet Vampire Weekend mellan en vägg av träpanel och en samling exalterade ungar i Roanoke, Virginia. De ska spela sin sista låt.

Sångaren Ezra Koenig, en söt ung man med rufsigt mörkt hår, säger ”Thanks so much to the Wildners. Thanks to ms. Wildner for cooking us dinner, delicious dinner. And mister Wildner for holding it down, allowing us to play here, cleaning out the garage.” Sedan bankar trummisen igång introt till ”Walcott” – den kanske allra bästa låten på den demoversion av bandets debutalbum som började spridas på nätet i maj.

”Walcott” är den typ av riviga dänga som får en att tänka på en indieklubb klockan fem i tre. Refrängen går: ”Walcott, don’t you wanna get insane, don’t you wanna get out of Cape Cod, out of Cape Cod tonight”. Mot slutet sjunger Ezra Koenig den som om att han håller på att drunkna på ett ytterst stilfullt sätt. Ungarna i Roanoke vrålar med i varje stavelse. Cape Cod är en halvö på USAs östkust, ett klassiskt semestersamhälle dit New York-bor flyr från den fuktigt heta staden på somrarna. Ezra Koenig har aldrig varit där.

I mitten av åttiotalet spelade Paul Simon från Simon & Garfunkel in tillsammans med en samling sydafrikanska musiker. Resultatet blev albumet ”Graceland” – en blandning av de popmelodier Simon var van att skriva och ett groove de flesta västerlänningar nog skulle beskriva som ”afrikanskt”. Skivan blev Simons största hittills, med singlar som ”The Boy In the Bubble” och ”You Can Call Me Al”. De senaste åren har ”Graceland” fått en renässans på på hipsterklubbar i USA och Europa, speciellt efter att den norske discoproducenten Todd Terje gjort en remix av en annan ”Graceland”-hit: ”Diamonds On The Soles of Her Shoes”.

Simons sätt att med huvudet före dyka ned i och låna från afrikansk musik är något som passar perfekt in i dagens västerländska musikvärld. 2007 finns afrikanska influenser i allt från dansmusik till indiepop. Fler och fler skivsamlare lämnar USAs musikhistoria för Afrikas.

Fans som ska beskriva Vampire Weekends musik för en utomstående brukar börja med att säga ”Graceland”. På bandets Mypace-sida kallas den ”Upper West Side Soweto”.

Låten ”Cape Cod Kwassa Kwassa” är ett slafsigt och underbart försök att förflytta en del av Kongo till gräsmattorna utanför Columbia University, där bandet möttes och började spela ihop. En text om ett trevande, osäkert hångel paras med en gitarrfigur från soukous, Kongos traditionella dansmusik. Refrängen innehåller en nickning till mannen som gjorde begreppet ”world music” stort i västvärlden. Den går: ”This feels so unnatural/Peter Gabriel too”. Vampire Weekends fantasi om både Afrika och Cape Cod är medvetet suddig.

En annan av låt heter ”Oxford Comma”. Den handlar om kommatering. Bandet har själva sagt att de siktar på en ”old school academia and historic college vibe”. Man sjunger också om klädmärket Benetton, reggaeton, flickor på olika universitet, hiphopproducenten Lil Jon, tonårsångest. Musiken lutar sig ibland mot klassisk engelsk indie eller till och med punk, men är alltid lättflytande på samma sätt som mycket afrikansk pop är det.

Vampire Weekend lärde sig spela live framför fulla studenter på universitet i New York-trakten. Dagen efter en extra stökig fest träffade bandet ett fan som hade hoppat framför scenen hela kvällen. De frågade om han gillat festen. Killen svarade besviket att han måste ha missat deras set.

- Det var då jag förstod att vi var tvungna att börja ordna lite riktiga spelningar, sa Ezra Koenig till tidningen Vice. Det här var förra året. Wampire Weekend började turnera. De spelade på fester som den i garaget i Roanoke, tillsammans med några emoband i Jacksonville, i Kalifornien, New York och i universitetsstäder på östkusten. Ryktet gick om ett ”Depeche Mode dance party” i Omaha.

En solig eftermiddag i augusti stod bandet i en amfiteater på Manhattans Lower East Side. Bakom scenen glittrade East River. Publiken satt eller halvlåg en bit bort på några bänkar; stora grupper ungdomar i hippa kläder, en handfull musikjournalister, en buddhistmunk och några uteliggare. Efterhand fylldes utrymmet mellan bänkarna och bandet av dansande tjejer. Mot slutet stod ett trettiotal framför scenen och lekte Beatles-hysteri mellan låtarna. Wampire Weekend lekte Paul Simon på scenen. I de snabbare, lite punkigare låtarna gjorde man ett skissartat porträtt av The Clash i loafers, vita jeans och blå Ralph Lauren-skjortor.

En månad senare fyllde bandet en stor, nyöppnad konsertlokal i Brooklyn. Man hade släppt en fysisk singel med tre låtar på. Publiken vrålade ändå texterna till alla tio låtar som spelas. När de gick av scenen började publiken skrika i takt. ”Walcott! Walcott! Walcott!”. Bandet kom tillbaka, Ezra Koenig log försiktigt, tackade omständigt och räknade in sin hit.

Om två veckor öppnar Wampire Weekend för Animal Collective, ett av den amerikanska indiescenens absolut största band. För en månad sedan skrev de på för skivbolaget XL, som är känt för att plocka upp och göra stjärnor av små akter från mindre scener. I januari kommer skivan.

Just nu är Wampire Weekend i exakt samma läge som New York-band som The Strokes var för sju år sedan – publiken dubblas för varje ny vecka och spelning. Enligt traditionen är de ett stort band om sex månader. Men musikbranschen följer inte så många traditioner längre. När den svenska webtidningen Judy frågade Ezra Koenig om hans band är ”the next big thing” ifrågasatte sångaren begreppets relevans idag.

- Det känns som att det vid varje given tidpunkt finns så många band som hypas som det nya heta att ingen ensam kan få allas uppmärksamhet, vilket antagligen är bra.