En varm aprilkväll på en av västra Manhattans pirer går Hillary Clintons mikrofon sönder. Hon står framför tvåtusen fans - där för att dricka öl, donera pengar och se några av politikens största rockstjärnor – och har precis frågat om publiken är redo att göra sitt land oberoende av utländsk olja (JA!), om de är redo för lägre collegeavgifter (JA!),om de är redo för billigare sjukvård (JAAA!). Precis när hon skulle höra om publiken var beredda att avsluta kriget i Irak, frågan som länge överskuggat allt annat i amerikansk debatt, slutar mikrofonen fungera och jublet byts mot ett mumlande.

Så nu leder Hillary hejaramsor och taktfasta applåder på en sida av scenen medan Bill Clinton, till folkets jubel, står i mitten. Han ser ut att försöka skruva isär mikrofonen. Han pillar på mikrofonstativet. Snart börjar han trassla in sig i en hög med sladdar. Efter en minut av förvirrat meckande kommer en ny mikrofon fram. Bill backar snabbt till sin plats längst back på scenen, där han lägger en arm runt dottern Chelseas axlar och ler sitt patenterade Bill Clinton-leende. Det är hans jobb. Publiken vrålar när Hillary tar upp tråden om Irak i den nya mikrofonen. Det är hennes jobb, den här gången.

När en av världens mest berömda kvinnor i januari officiellt förklarade att hon skulle försöka bli USA:s president gjorde hon det med en kort video som spreds på nätet. Där sitter Hillary Clinton på en blommig soffa och förklarar att hon inte startar en kampanj, utan ”en konversation”. Bakom henne finns en glasdörr med utsikt över en trädgård och ett bord med några böcker, familjebilder och en bukett rosor på.

Många var snabbt kritiska mot kampanjens slogan, ”Let the conversation begin”. Dagen efter offentliggörandet började talkshow-värden Jon Stewart en sågning till stora skratt från sin publik. ”Alltså, det här kanske inte är det mest politiskt korrekta att säga, men jag tror inte att den sloganen kommer att hjälpa så mycket hos män”. För honom var Hillary den jobbiga kvinnan som hela tiden vill sätta sig ned och prata igenom saker. ”Jag tror att det typiska svaret från männen blir ”Nu?”, sa Stewart.

Konverserandet har varit en genomgående strategi i Hillarys jobb efter Vita Huset. När hon försökte bli New Yorks senator 1999 började kampanjen med en ”listening tour” runt staten. Den gick ut på att åka runt i mindre samhällen, lyssna på ”vanligt folk”, inte prata om sig själv och skaka många, alla, händer. Hon vann en överlägsen seger i nästa års senatsval.

Staben runt henne vet att det alltid handlat om att flytta fokus från Hillarys person till vad hon kan göra som politiker. De vet också att en stor del av Amerika redan på nittiotalet bestämt sig för vad man tycker om deras kandidat.

Under Bill Clintons presidentvalskampanj 1992 var Hillary praktiserande advokat och skulle bli den första presidentfru i amerikansk historia som fortsatte en heltidskarriär utanför sin mans politiska liv. Hon blev också den presidentfru som hittills varit mest involverad i sin mans jobb. Under kampanjen pratade paret ofta om hur det amerikanska folket fick ”två för en” om de röstade Clinton.

De första kontroverserna skapade Hillary genom uttalande om att hon ”kunde ha stannat hemma och bakat kakor” men istället fullföljde den karriär som gått ut på att ”försöka se till att kvinnor kan göra de val de vill". Senare förklarade hon att hon inte var "någon liten kvinna som står bredvid min man som Tammy Wynette” och hamnade i konflikt med ett mer traditionellt sinnat Amerika, fullt av sårade hemmafruar och män med bestämda tankar om vilka könsroller som gällde. Som ung advokat jämförde hon 1974 barns juridiska rättigheter med andra ”orättvisa beroendeförhållanden" som "äktenskap, slaveri och indianreservat." Under kampanjen fick hon börja baka kakor och be om ursäkt i media.

Skandalerna var många runt Clinton-familjen. De kulminerade med Monica Lewinskys pizzaleveranser till Bill. Turerna kring Lewinsky-affären påverkade de sista åren i Vita Huset, men vid det här laget hade Hillary bestämt sig för att stå bredvid sin man vad som än hände. Hennes opinionssiffror svängde efterhand uppåt - Amerika kände sympati för den bedragna kvinnan.

Idag menar många kritiker att valet att stanna hos Bill hade att göra med Hillarys planer för framtiden. De vanligaste angreppen ser ut så. Man kallar henne planerande, äregirig och manipulativ - egenskaper som genom historien ofta ansetts negativa när de appliceras på kvinnor, men sällan ifrågasätts, och ibland hyllas, när det gäller män. Det finns få kvinnor i världen så nära så stor makt som Hillary Clinton, i USA har hon genom åren behandlas därefter.

I mars är Hillarys kampanj i Manchester, New Hampshire. På mitt hotell pågår en konferens för filtmakare. En filt-konferens. Här träffar jag en samling damer som kallar sig ”Quilts of Valor”. De skickar filtar hem till skadade Irak-soldater. När jag nämner att jag är i staden med Hillary ryggar de tillbaka. ”Vi är inte redo för en kvinnlig president, i alla fall inte hon”, säger en. När jag försöker reda ut varför kommer damerna snabbt överens om att de inte är intresserade av politik.

Ingen kandidat idag har en så hög procent amerikaner som tycker illa om honom eller henne som Hillary. Ingen har heller en så hög procent beredda att rösta på henne. Hon är polariserande både bland män och kvinnor. Varför? Många tror svaret ligger i att Hillary genom åren fått symbolisera inte bara sig själv, sin politik eller sin personlighet, utan amerikanska kvinnors roll i allmänhet. En roll som genom många konflikter förändrats kraftigt under hennes livstid. I oktober fyller hon 60.

I Manchester ska Hillary hålla ett tal som på förhand beskrivits som ”a major policy adress”. Hennes närmsta rival för demokraternas nominering, Barack Obama, har de senaste veckorna krupit närmare i opinionsmätningarna. En lite universitetsaula är proppfylld av press. Man hoppas på ett utspel. En redaktör på en lokal tidning säger till två reportrar: ”Anteckna om hon hoppar på Obama”.

När Hillary stiger upp på scenen i grön dräkt och ett halsband med stora pärlor i använder hon istället femtio minuter till att lägga fram en detaljerad tiopunktsplan för en framtida regerings organisation. Talet handlar om tekniska detaljer. Det skapar inga rubriker nästa dag.

Efteråt pratar Hillary länge med publiken. När hon skriver autografer gör hon det långsamt. Alla linjer av namnet präntas in på böcker, på anteckningsblock eller armar. När hon lyssnar gör hon det med stora, uppspärrade ögon. Hillary Clinton skakar hand med båda händerna och vänsterhanden kupad över din.

Många biografier beskriver Hillary som ”bäst i klassen”, hela vägen från skolan, genom Vita Huset, den amerikanska senaten och nu i sin presidentvalskampanj. Hennes strateger vill också gärna hålla fram den här bilden - av den noggranna, pålästa politikern - istället för den gamla som föreställer en bitsk kvinnokämpe.

Senare på kvällen spelas svulstig rockmusik i en gymnastiksal fylld med tretusen personer. Manchesters första kvinnliga brandman, numera senator från New Hampshire, introducerar Hillary, som går upp på en rund scen. Hon har en trådlös mikrofon klistrad på kinden och publik vart hon än vänder sig. Det här formatet är en grundpelare i Hillarys ”konversation” under kampanjen. Hon promenerar runt den stora scenen. Efter att ha gått igenom några av sina favoritcitat: ”Jag är den mest kända kvinna som ni inte riktigt känner”, ”Jag är kvinna, men är inte med i det här racet som kvinna, utan som den mest kvalificerade personen för jobbet” tar hon frågor ”om vad ni vill”. Runt omkring Hillary sitter uppklädda tanter och glittrar med ögonen. De får ofta fem minuter långa svar från scenen.

När Frågan kommer, den om varför hon 2002 som senator röstade för att gå in i Irak, blir alla utom huvudpersonen i rummet spända. ”Det var en ärlig röst, utifrån den information som presenterats för mig vid den tiden”, ekar Hillarys röst i salen. Sen kommer en lång diskussion om hur hon ska ”ta oss ur kriget när jag är president”. Det är, som vanligt med Hillary, sakfrågor före känsla.

Framåt sommaren börjar fler amerikanska analytiker påpeka att det kan vara fel väg att gå. Drew Westen är en psykolog som just skrivit boken ”The Political Brain”. Han argumenterar för att vårt val av president är som att välja en partner – att bara känslorna styr. Efter en föreläsning i Washington vill han inte uttala sig om specifika kandidater när jag har bandspelaren på, men det står klart att vad han säger kan appliceras på Clinton-kampanjen. ”Demokrater separerar sina kandidater från deras övertygelser och försöker sätta en stolthet i att fokusera bara på sakfrågor” säger Westen. ”Det är därför de förlorar så många val”.

Vid ett tal på Rutgers universitet i New Jersey introduceras Hillary av universitetets chef Ruth Mandel, som tidigare varit ansvarig för fakulteten American Women In Politics. Hon tackar för introduktionen genom att kalla Mandel ”en gammal vän”: ”Vi går tillbaka länge, över många koppar kaffe på verandan, många diskussioner om kvinnor och… flickor.”

När jag talar med Mandel efteråt förklarar hon att Hillarys person ”omfattar allt som ändrats i amerikanska kvinnors liv de senaste fyrtio åren” och att ”Hillary är en del av allas vår chans att vara den vi är”. Sen läxar hon upp mig för hur jag har läst några opinionsmätningar som gjorts under våren.

En mycket hög andel, mellan 80 och 90 procent, av de tillfrågade i en rad undersökningar säger sig vara redo att rösta på en kvinnlig kandidat. Men på frågan om man tror att ens granne skulle göra det, eller om ”Amerika är redo för en kvinnlig president”, svarar bara runt 50, 60 procent ja. I glappet mellan de här siffrorna ser många ett problem för den kvinnliga kandidaten. Efter demokraternas första debatt i South Carolina talade TV-kanalen NBC:s programledare Chris Matthews om ”the green, ugly monster” som skulle komma fram på valdagen – det vill säga skillnaden mellan hur öppna den amerikanska befolkningen påstår sig vara för en kvinnlig president, och hur öppna de egentligen är. Nästa år vet vi alltså om väljarna röstar utefter bilden de har av sina grannar eller efter uppfattningen de har om sig själva.

Mandel säger att glappet i opinionsmätningarna kan ha olika förklaringar.

- Det kan vara en reflektion av personers attityder gentemot andra personer i det här landet. Eller så vill man bara ge det socialt acceptabla svaret. Men vad de här undersökningarna ändå visar om och om igen, är att folk är redo för en kvinnlig president. Kring det har det funnits en stadig förändring de senaste hundra åren. Det som är annorlunda idag är det för första gången finns en kvinna som tas på allvar som kandidat.

Den andra debatten mellan demokraternas kandidater hålls i New Hampshire i juni. Hillary utnämns återigen till vinnare. Hon har vunnit genom att direkt framställa sig som taleskvinna för alla demokrater mot George Bush och genom att som vanligt framstå som noggrann och påläst om sjukvård och Irak. Efter debatten träffar jag Hillarys kampanjchefer i pressrummet. Alla tre tycker att min fråga om hur man tillsätter en kvinnlig president i det här landet är irrelevant. Kommunikationschefen Howard Wolfson beskriver henne som en ”erfaren ledare vars kön inte spelar någon roll”. Mannen som många påstår leder Hillary-kampanjen, Mark Penn, talar om ”en stark överbefälhavare som samtidigt har hjärtat och medkänslan vi alla vill ha i en president”. Konsulten Mandy Grunwald ser ingen särbehandling på grund av hennes kön. ”Alla fick ju samma frågor ikväll, eller hur?”

Dagen efter debatten har Boston Herald en artikel med spekulationer om Clinton har gjort plastikkirurgi – hon såg ju så bra ut i debatten. Några dagar senare spåras Hillarys ovanligt snygga ansikte till en frilansande make up-artist från Manchester, som var så bra att hon fått fast jobb av CNN för resten av kampanjen. I höstas påstod en av Hillarys kollegor i senaten, John Spencer, att hon lagt ”miljontals dollar” på botox och pratade om hur ful hon varit innan.

En annan av demokraternas kandidater, John Edwards, har i vår fått sin kampanj halvt skjuten i sank på grund av ett avslöjande om att han betalat fyra hundra dollar för en klippning och en Youtube-video där han inför en intervju noggrant fixar med sin frisyr. Utseendefixering har aldrig stått högt i kurs i ett amerikanskt presidentval. Man bör vara en ”enkel, rustik, folklig man”, med Ruth Mandels ord.

Clinton-organisationen försöker idag stå över utseendefixering och kakbak. Man tror sig vinna på att flytta fokus från traditionellt ”kvinnliga” egenskaper och presentera en stadig ledare som samtidigt har medkänsla och hälsar noggrant. Trots alla förslag, alla sakfrågor, är jobbet att göra president av Hillary Clinton kanske ändå mest en spegling av USA:s bild av vad en kvinna är och gör idag.

- Jag tror att det är ett problem att hon är en komplex politisk figur, säger Mandel. Folk säger att de inte vet vem Hillary är efter alla dess år, att de inte har lärt känna henne. Känner folk verkligen Bush? Reagan? Bill Clinton? Självklart gör man inte det. Men man är mycket mer bekymrade om det när det gäller Hillary. Kanske är folk inte vana att se en kvinna i den rollen.

(Damernas Värld 18/8 - 07)