Beroende på hur man ser det så är jag en av de allra bäst lämpade att skriva om Jens Lekmans nya skiva, eller en som absolut inte ska göra det. För fyra år sedan ordnade min flickvän en fest till min 25-årsdag. Hon hyrde en teaterlokal, köpte sprit, lagade mat och ringde i hemlighet en artist jag och mina vänner varit besatta av det året. När jag kom till festlokalen på eftermiddagen stod Jens där och blåste upp ballonger. På den tiden kallade han sig Rocky Dennis, hade släppt några låtar över internet och fått en mindre samling musiknördar så upphetsade att det lett till något större, bland annat ett skivkontrakt med det då nystartade Göteborgsbolaget Service.  Senare på kvällen blev Jens nervös när han såg några musikjournalister bland gästerna, men gjorde en fantastisk konsert tillsammans med sin minidisc och en gitarr. Alla sjöng med redan då.

Idag känns Jens som vår generations Ulf Lundell. Då pratar jag om den generation som alltid hatat det mesta Ulf Lundell står för (och den brötiga, svenska rocktradition han varit med om att forma). Det känns så eftersom Jens Lekmans musik, med de taffliga samplingarna i Mapleleaves, refrängen i Black Cab, texterna och sättet att sjunga dem, är något man inte kommer runt. De sammanfattar vad som varit vackert med svensk pop på tvåtusentalet.

Jens nya album släpps i början av september. ”For the songs on this record I wanted my music to meet the world, meet other people and see other places. I wanted to take it out like an old dog and let it sniff around. But I failed.” berättar han på sin hemsida.

Jag har funderat på hur jag skulle skriva om skivan. Ännu mer efter att jag hörde den. En tjej som sjungit på inspelningarna i Jens sovrum i Kortedala berättade i vintras att det lät som gammal afrikansk pop. Det kändes logiskt, som en fortsättning på den långsamma omvärdering av den musiken som länge pågått hos många av de roligaste musikerna i vår kultursfär. Det kändes också som en självklar krönika. Men ”Night Falls over Kortedala” låter nu inte speciellt afrikansk. Den har våldsamt romantiska stråkar, ett mjukt housebeat här och en soulsampling där. Finns någon tendens så är det att några låtars sväng har en känsla jag associerar med svensk landsbygdsmusik. Erkänn att ni sett det komma: även Stockholmshipsters lyssnar på dansband 2008. Men vad Night Falls over Kortedala framförallt bygger är Jens Lekmans egen, också väldigt typiskt svenska, genre: pojken med den stora skivsamlingen och hjärtat fastspikat utanpå skjortbröstet. Den bästa låten heter If I Could Cry (it would feel like this).