”Youtube tar oss mot en bättre demokrati”. Meningen var rubrik till en Aftonbladet-ledare i veckan, men skulle kunna vara hämtad från vilken del som helst av den västerländska kultursfären på senare tid. Natten till tisdagen presenterade Youtube tillsammans med CNN den tredje presidentvalsdebatten för de amerikanska demokraterna. En handfull utvalda användare fick ställa frågor till Hillary Clinton, Barack Obama, John Edwards och de andra. Kandidaterna fick också tillfälle att visa upp sina egna Youtubefilmer – välregisserade kampanjvideos. En snögubbe ställde en fråga om miljön. Man vitsade mer än vanligt. Det blev bra TV. Demokrati räddades, eventuellt.  

Veckorna innan debatten har det funnits en konsensus kring demokratiräddandet, ett tjatter som dagarna efter blivit så starkt att det mer än vanligt tryckt bort vad kandidaterna egentligen sa. Internetföreteelser som Youtube är fortfarande för de flesta tyckare något så ungt och konstigt att man inte vågar annat än att hylla dem. Vilket annat svinrikt företag som är världsledande i sin nisch skulle komma undan frågan ”hur?” när det påstås rädda demokratin? I veckans flodvåg av yrvaken press gjorde Youtube nästan det. De gånger den kom tilläts man svara med en tom slogan.

På andra håll har ett blogginlägg från den amerikanska forskaren Danah Boyd startat en debatt om klasstillhörighet på sociala nätverk som Myspace och Facebook. Hon ser under bara de senaste sex månaderna stora skillnader i hur amerikanska ungdomar rör sig (något förenklat signalerar till exempel Myspace-medlemskap en ny sorts underklass).

Lagom till Youtubes egen presidentvalsdebatt hade det varit utmärkt att inkludera företaget i Boyds diskussion. Vilka är deras användare? Kan de på något sätt anses representativa? En knapp tredjedel av USA:s befolkning har inte ens tillgång till internet. Hur många har möjlighet att lägga upp en video? Kan det vara så att det är samma högutbildade medelklass som ställer en fråga till Barack Obama via Youtube, som ställer sig upp och gör det i en aula?

Medelålders politiker och kolumnister som vill hänga med ser lätt nya ”ungdomstrender” som en enkel väg ur det där eviga representationsproblemet. Youtube är en fin site. Internet är också härligt. Att USA:s blivande president omfamnar dessa två är bra. Men ett par motfrågor är också demokrati.