Det första konstiga som hände med ”Body Language” var att folk på klubbar började sjunga basgången. 

Därefter spred sig technolåten från den tyska undergroundscenen till dansmusikens motsvarighet till Ullared – det enorma sommarpartyt på ön Ibiza – och vidare till sammanhang som få technoproducenter befunnit sig i. Två år efter att den släppts rappar nu Black Eyed Peas-producenten Will.I.Am över ”Body Language”  på ett spår från sin nysläppta soloskiva. Från en nischad scen till en av världens största popgrupper. Idag känns steget kortare än någonsin.

I veckan som gick berättade en av medlemmarna i Booka Shade, Arno Kammermeier, i en telefonintervju från studion där ”Body Language” kom till, om hur låten blev en hit utanför sin genre.  

- Det är inte så vanligt att man ser hur en publik sjunger en basgång, som de alltid gör när vi spelar ”Body Language” live, men de gör väl det för att det inte finns något annat att sjunga med i. Förra veckan spelade vi i Belgien framför tolv tusen personer som sjöng: ”Dum-dum-dum, dum-dum-dum-dum-dum-dum-dum”. Vi har det på video.

Duon Booka Shade består av Arno och Walter Merziger. De driver skivbolaget Get Physical, och producerar i princip all musik för alla bolagets artister. Arno påstår att ”Body Language”, som så många klassiska hittar, kom till av misstag. Bolagets artister M.A.N.D.Y, som står som medkompositörer till låten, höll på att sammanställa Get Physicals första samlings-CD. Den skulle heta ”Body Language” och behövde en titellåt.  

- De mixade färdigt samlingen i studion, så vi satte oss vid en dator i rummet bredvid, säger Arno. Efter bara några minuter hade Walter melodin klar. Från början var den några oktaver högre, som en vanlig melodi, men sedan kom han på att ta ned den lite och göra en basgång av den. Det är därför basgången är så melodisk.

”Body Language” släpptes våren 2005. De första veckorna sålde den dåligt. ”Folk förstod inte riktigt, det lät så annorlunda än all annan minimal techno”, säger Arno. Snart ökade försäljningen och Get Physical började höra från DJs om hur folk kom fram flera gånger per kväll och önskade ”låten med basgången”.  

Över sommaren började ”Body Language” växa på Ibizas klubbar, och blev till hösten utsedd till ”årets låt” på ön. Snart började den ta sig in på spellistor lite varstans, både hos techno-DJs och en ung, hipp, europeisk publik. Booka Shade blev, tack vare ”Body Language” och singlar som ”Mandarine Girl”, ett namn fler än de specialintresserade kände till. Idag framstår de nästan som ledare för en våg av techno som invaderat både pop- och technoklubbar över Europa och USA: ”minimal”.

Booka Shade låter som ett technons Steely Dan – produktioner som är polerade, slicka och melodiösa - små men viktiga skillnader gentemot mycket annat på minimal-scenen. Där andra producenter samplar en källardörr som slår igen, försöker Booka Shade spela ännu en enkel melodi. De blev snabbt ett stort namn på en hipp scen som cirkulerade kring en samling bloggar och DJs, där man definierades mer av sitt sätt att blanda genrer än av ett enhetligt sound.

Långt bort på andra sidan skalan fanns Black Eyed Peas. Knappt någon nutida musik är så passionerat hatad av oss musikjournalister och tyckare som Will.I.Am, Taboo och Fergies storsäljande poprap. Ungefär samtidigt som ”Body Language” kom ut släppte BEP singeln ”My Humps”, som fungerade bra på radio, men av rocktidningen Rolling Stone i en stor omröstning utsågs till ”the most annoying song ever”.

Will.I.Am skrev ”My Humps”, men letade inför sitt första soloalbum, ”Songs About Girls”, efter ett nytt sound. När skivan läckte i mitten av september fick låt nummer fem hipsterbloggare världen över att dra efter andan. Här rappar Will.I.Am på sitt vanliga obrydda och icke-poetiska vis om tjejer, ungefär, över den berömda basgången från ”Body Language” – utan andra tillägg än ett gitarriff.

Musiktidningen The Faders välbesökta blog sammanfattade den allmänna inställningen, i ett inlägg där de länkade till både Will.I.Ams låt och originalet:

”Don't ask us why we were listening to it (it's there) or why we know the source (we just do), but Will.i.am. sampling a seminal Get Physical song is pretty genius. Until he starts rapping”.

Alltså: Vi är tillräckligt hippa för att både känna till Get Physical och hata Will.I.Am.

Det har nästan alltid inom popmusik funnits en norm som handlar om att ogilla det kommersiella och hylla det smala. Problemet är att dessa uppdelningar idag inte fungerar som de ska. Motviljan mot att Will.I.Am (”mainstream”) samplar Booka Shade (”underground”) är en rest från än äldre tid, då gränser mellan genrer och nischer lättare lät sig uppehållas, ofta genom att konsumtionsmönstren var så tröga.

I den era av internetkonsumtion som påverkar popvärlden idag finns egentligen bara en konstant: blandningen. De flesta konsumenter har svårt att hålla sig till bara en genre, stil eller artist, när allt finns rakt framför näsan. En diskussion om ”högt” och ”lågt” i musikkulturen är dömd att framstå som omodern innan den ens börjat.

Historiskt har det alltid varit en korsbefruktning av genrer, ofta så olika i både sound och ställning att smakdomare rynkat på näsan, som tagit popmusiken framåt. Hiphopens födelse är ett av de tydligaste exemplen. Då var ett blandande av James Brown, Kraftwerk och kommersiell disco något så hisnande att det startade en hel genre. Idag är eklekticismen från det tidiga åttiotalets New York snarare en norm, som existerar även på topplistorna.

Will.I.Am hörde ”Body Language” på en klubb i Ibiza, och ska enligt Arno Kammermeier ha sagt till en förvånad skivbolagsrepresentant från Tyskland att ”det är en undergroundgrej, så jag bara tog den”. Skivbolagsmannen lyckades övertyga honom om att just den här samplingen är något han måste cleara för att undvika att bli stämd. ”Body Language” var, trots sin ursprungsgenre, en gigantisk poplåt, precis som Black Eyed Peas hittar.

Kammermeier, som under sin långa karriär har producerat allt från Booka Shades djupa techno till pophits för Culture Beat och en remix på Aquas ”Barbie Girl”, förstår problematiken.

- Idag är termen ”underground” väldigt relativ. Vi kan spela precis överallt i världen, Kanada, Austrailen, Ryssland, Sydamerika, Island, och ALLA känner igen ”Body Language”. Vår musik hörs av väldigt många människor utan att vara ”mainstream”, vad det uttrycket nu innebär idag.  

Emil Arvidson