Igår var jag i Harlem för att skriva därifrån om installationen av Obama. Jag är väldigt glad över att ha varit där, och över att ha fått vara i USA de här två senaste åren. Mannen som står utanför Schomburg-biblioteket och pratar om 1963 i texten nedan gav mig sitt visitkort, ett av de finare jag har fått. Det var en bild på honom, i frack, mot svart bakgrund och det stod bara "Ed Byron, Vocalist" och ett telefonnummer på framsidan.

En annan grej jag tänkte på idag är scenen i texten när alla på Sylvia's började oroa sig över att Obama stakade sig på eden. Det låter kanske som en otrolig grej, men de var inte direkt ensamma om att lägga märke till det.

Happy inauguration. Alla bilder i den här texten (skriven och skickad på en timme, med en puls som är direkt ohälsosam för en kulturjournalist) är av DN:s Axel Öberg.

Det snöade i Harlem på morgonen då USA skulle tillsätta sin första svarta president. På 125e gatan dämpade nederbörden de vanliga ljuden av New York - bilhorn, skrikande försäljare, surret i luften - medan folk insvepta i halsdukar promenerade mot tunnelbanan som att det vore vilken tisdag som helst.

Från nästan varje kiosk, bar, restaurang och frisersalong blinkade TV-apparater. Alla visade samma sak för trafikanterna på gatan som också heter Martin Luther King Boulevard: våghalsiga inzoomningar av Vita Huset i Washington.

Anne från Paris och Gina från Sydafrika hade precis kommit upp ur tunnelbanan. De klippte nu sönder värmebandage för att stoppa i sina vantar, i förberedelse för en lång väntan utanför Schomburg Center, ett bibliotek på 136e gatan inriktat på afro-amerikansk kultur som idag skulle visa installationen av Barack Obama i en stor aula. ”Vi ville inte sitta hemma idag”, sade Gina och började småspringa norrut.

Längst fram i kön utanför Schomburg Center stod Edward Byron, en sjuttiosex år gammal man från Conneticut som har börjat få problem med sina ben. Annars skulle han varit i Washington idag.

- Jag var där 1963, när Dr. King talade om sin dröm. Känner du till det talet? Då var jag 33. Nu är jag 76. Allt händer av en anledning. Men varje gång det gör det blir man ändå lite känslig, sa Byron och torkade sig i ögat med en stelfrusen vante.

En rad barn promenerade tillsammans med en lärare förbi på trottoaren. Alla hade plakat i händerna - röda, vita och blå skyltar med strimlor av papper fastklistrade i mitten. Det stod ”Malcolm” och ”Barack”.

Den här tisdagen fanns det väldigt lite plats för eftertanke i Harlem. Man log åt varandra på gatorna och väntade på ”talet som våra barn kommer att läsa om i historieböckerna”, som Saidah Jiraud, en förskollärare härifrån, uttryckte det i kön till Schomburg Center. ”Vi väntar på det där citatet som kommer ristas in i marmor.”

”Jag såg det på honom från början”, sa Carrie Scott, medan hon väntade framför TV-sändningarna inne i aulan. ”Man ska inte lägga allt hopp på en människa, men den där... Han hade en gloria från början. Gud hjälper honom”.

På Sylvia’s, en legendarisk restaurang som serverar soul food och - trots dess idag mer blandade publik - fortfarande är en av grundstenarna i det svarta Harlems kultur, ökade volymen på TV-apparaterna för varje minut som gick innan Obama skulle tala.

Sylvias har två rum. Den största matsalen var reserverad för en lunch som skulle börja klockan elva. Rummet började fyllas av damer i pälsar. Champagnen serverades lagom till att vicepresident Biden svors in. Hela restaurangen läste tillsammans de sista raderna av pastor Rick Warrens predikan.
Maxine Simmons, som satt vid ett bord med två vänninor, växte upp runt hörnet från Sylvia’s, där hon också hade spenderat valnatten. ”Sylvia’s är ett hem för många”, sa hon. ”Alla som är något här kom förbi på valnatten. Det är samma sak idag”.

Idag hade Simmons försökt hålla gråten borta sedan hon vaknade. När hon började prata om att hennes elvaåriga sonson skulle se Barack Obama bli president gick det inte längre.

Hennes vännina, Celeste Andersson/Hamm, tog Simmons hand och berättade om hur hon sett Martin Luther King bli nedsprutad med vatten och svarta demonstranter jagade av hundar. ”I samma land! Vi färgade har gått från att syssla med vår överlevnad till att blomstra”, sade hon.

När Aretha Franklins rosettformade hatt dök upp på TV-skärmen skrek Celeste och Maxine rakt ut och gjorde en high-five. ”Hon gjorde det!”. När Obamas ansikte visades grät de lite igen.

Rummet blev knäpptyst då den blivande presidenten stakade sig på första meningen av sin ed. ”Nej, nej, nej” mumlade någon, som om att allt fortfarande kunde gå fel. När Obama var klar exploderade Sylvia’s.

Ivan Rice, en mäklare från Harlem som varit den första gästen att sätta sig den här dagen, och som under hela installationen hade suttit ensam vid ett bord längst fram, med blicken fäst på TVn, gick direkt mot dörren när Obama talat klart. ”Historiskt”, sa han till en svensk journalist, och vände sig inte om på vägen ut.