Det går snabbt när de äntligen öppnar dörren. Plötsligt står Clint Eastwood och Angelina Jolie där, i ett konferensrum på ett New York-hotell, framför ett pressuppbåd som abrupt slutar skvallra om andra filmstjärnor. Det är en varm söndagseftermiddag i början av oktober

Paret promenerar några meter fram till ett upphöjt podium. På en gräddfärgad duk framför dem ligger en hög diktafoner. ”Ser ut som att någon har tömt en väska med stöldgods”, säger Jolie, klädd i vit polotröja, med enkel sminkning som framhäver hennes overkligt skarpa ansiktsdrag.

Eastwood mumlar tillbaka och ler. Han väntar på att hon ska sätta sig först. I beige kavaj och beige skjorta, med ett ansikte som idag passerat adjektiv som”fårat” och ”väderbitet” och landat i något stelnat, som ett gammalt träd. De mörka ögonen har gjort den kisande Dirty Harry-blicken permanent.

Clint Eastwood ser ut som en filmstjärna - han har själv definerat det utseendet - men sätter sig ned som en pensionär. Långsamt och försiktigt, med händerna fast planterade på den snirkliga stolens handtag. I maj fyller han åttio.
- Jag har jobbat med många filmer som kräver starka känslor, säger Jolie tyst in i en mikrofon. Nästan lika ofta har jag jobbat med en regissör som inte förstår känslor. Man börjar en inspelningsdag med tio tagningar av mig gråtande. Sedan närbilder, samma gråtande, tio tagningar till. Tre timmar senare är det svårt att förstå varför man sitter där och gråter. Clint jobbar inte så. Om man har allt man behöver med sig in i rollen så kommer han inte att nöta ut det, utan fånga det direkt och gå vidare.

Jolie och Eastwood gör reklam för Changeling, en film baserad på sanna händelser i tjugotalets Los Angeles. En ensam mamma förlorar sin son och blir groteskt behandlad av stadens poliskår. Det är en lång, episk historia med mycket gråtande och ångest. Eastwoods regi och Jolies rollprestationen som mamman har uppfattats som så överladdade med Oscar-ambitioner att Changeling idag, några veckor innan galan, inte nämns som en av favoriterna.
- Jag gillar att fånga skådespelare medan de fortfarande tänker på det, säger Eastwood. Medan de fortfarande formulerar vad de vill säga i huvudet. För vad är skådespelande? Att få det att se ut som om den tanke du har i skallen kommer ut i din dialog. Din direkta känsla. Det blir svårt om man gör det tjugo gånger. Det är bättre att bara ta det. Mitt crew är alltid redo, jag behöver inte säga ”action”. Jag tittar på kameramannen och han sätter på kameran.

Efter Paul Newmans död tidigare i år är Eastwood en av de sista gamla filmikonerna som fortfarande försöker relatera till vår samtid. I en omslagsartikel i Esquire, herrtidningen som fortfarande gladeligen bygger sina mansideal kring Eastwoods generation, beskrev han den nyligen som ”a pussy generation”. Han vet inte när vi blev det, men varför: ”kanske var det när vi började fundera på meningen med livet”.

Eastwood gör folklig, rak konst för de som inte tål samtidens tjafs, och ger sällan en intervju utan att kommentera dagens alla ”pseudo-intellektualiserande”, ”politisk korrekta” eller ”känsliga” människor.
Bakom kameran har han fått den respekt och de priser han aldrig fick som skådespelare. Även kritiker gillar Eastwood som regissör. Alla gillar honom som ikon. Många har de senaste åren påpekat att Eastwoods filmer, med sitt patos och sin dramatik, verkar som gjorda för Oscarsjuryn. Men frågan är om det inte bara är juryns syn på god konst som har byggts av Eastwoods generation, och han börjar bli ensam kvar bakom kameran.

Tidigt under 2008 började rykten cirkulera om att ännu en Eastwood-film skulle komma innan årets slut. Den sades vara en fortsättning på serien om en av de gestalter som format hans image: Dirty Harry. Ryktena dementerades, men när Gran Torino smögs ut på ett fåtal biografer i december såg många en tydlig undertext: Harry Callahan, eller någon av de andra hårda, tystlåtna, rasistiska och skjutglada männen Eastwood har spelat, hade nått pensionsåldern.

Den karaktär som Eastwood skapade genom att göra John Waynes västernikon några snäpp argare och galnare, finner sig i Gran Torino på verandan till ett litet hus i Detroit.

Walt, en gammal veteran från både Korea-kriget och Detroits nedmonterade bilindustri som långsamt tinar upp inför sina asisatiska grannar (dock utan att sluta spy rasistiska tillmälen över dem) sitter där med ett gevär, en hund, torkat kött och öl i närheten. ”Han summerar liksom de andra karaktärerna jag har spelat, en gammal intolerant man och hans familj”, sa Eastwood till New York Times.

I boken ”Clint Eastwood: A Biography” skriver Richard Schickel om hur Eastwoods hela karriär gjort honom till ”en av de stora ironikerna av sin tid”. Schikel menar att Eastwoods geni ligger i hur han har ”visat den mörka humorn i den amerikanska mannens förvridna försök att bemästra sin tid” utan att för den skull se ned på samma man.

Gran Torino, som ibland närmar sig komedi, bekräftar den tesen. Eastwoods repliker består till stor del av ordlösa morranden ur mungipan. Aaaaaarrrr. Publiken skrattar. Gran Torino tar Eastwoods alla tidigare arketyper och kokar ned dem i en gammal man som måste hämta andan efter varje våldsutbrott. Eastwood regisserar själv, sjunger raspigt över eftertexterna och har nämnt att filmen blir hans sista som skådespelare. I så fall är den både en fantastisk sammanfattning och en förnekelse av de ideal han stått för som skådespelare.

På presskonferensen i New York börjar stjärnan tröttna på journalisternas spridda försök att få honom att säga något monumentalt. Han har mest pratat om hur det var när han var barn. Nu lutar sig Clint Eastwood framåt, borrar ned armbågarna i bordet framför sig och ber att istället få förklara hur drama fungerar.
- Grunden i allt drama är konflikt, antingen inre eller yttre. Det är vad folk vill se, det är vad som är intressant. Du kan göra en simpel historia med en begränsad konflikt, men förmodligen också få en begränsad publik. Det är samma sak som att tidningar sätter de mer ovanliga historierna på framsidan och de vanligare längre in i tidningen. Det är inget komplicerat.

Tillägg:

# Clint Eastwood har nu regisserat 29 filmer - fler än både Scorsese och Spielberg. Hans nästa projekt är baserat på boken "The Human Factor: Nelson Mandela and the Game That Changed the World", om hur Mandela, efter att ha släppts ur sin fångenskap och blivit Sydafrikas president, försökte ena landet genom att göra nationens rugbylag till en symbol för det nya Sydafrika. Morgan Freeman och Matt Damon medverkar. Filmen spelas in i början av det här året.

# Eastwood har vunnit fem Oscars under sin långa karriär, bland annat som regissör av Unforgiven och Million Dollar Baby, men han har aldrig fått en som skådespelare. Många ser den snabba premiären och marknadsföringen av Gran Torino som ett sista försök.

# Eastwood har varit en republikan hela sitt liv och kallar sig idag libertarian, till skillnad från majoriteten av Hollywood, en bransch som brukar betraktas som överväldigande vänster. För några år sedan lovade Eastwood vid en filmceremoni att döda den vänsterlutande dokumentärfilmaren Michael Moore om denne skulle dyka upp på hans trappa med en kamera. ”Jag menar det”, sa Eastwood när publiken började skratta.