Det går snabbt när de äntligen öppnar dörren. Plötsligt står Clint Eastwood och Angelina Jolie där, i ett konferensrum på ett New York-hotell, framför ett pressuppbåd som abrupt slutar skvallra om andra filmstjärnor. Det är en varm söndagseftermiddag i början av oktober

Paret promenerar några meter fram till ett upphöjt podium. På en gräddfärgad duk framför dem ligger en hög diktafoner. ”Ser ut som att någon har tömt en väska med stöldgods”, säger Jolie, klädd i vit polotröja, med enkel sminkning som framhäver hennes overkligt skarpa ansiktsdrag.

Eastwood mumlar tillbaka och ler. Han väntar på att hon ska sätta sig först. I beige kavaj och beige skjorta, med ett ansikte som idag passerat adjektiv som”fårat” och ”väderbitet” och landat i något stelnat, som ett gammalt träd. De mörka ögonen har gjort den kisande Dirty Harry-blicken permanent.

Clint Eastwood ser ut som en filmstjärna - han har själv definerat det utseendet - men sätter sig ned som en pensionär. Långsamt och försiktigt, med händerna fast planterade på den snirkliga stolens handtag. I maj fyller han åttio.
- Jag har jobbat med många filmer som kräver starka känslor, säger Jolie tyst in i en mikrofon. Nästan lika ofta har jag jobbat med en regissör som inte förstår känslor. Man börjar en inspelningsdag med tio tagningar av mig gråtande. Sedan närbilder, samma gråtande, tio tagningar till. Tre timmar senare är det svårt att förstå varför man sitter där och gråter. Clint jobbar inte så. Om man har allt man behöver med sig in i rollen så kommer han inte att nöta ut det, utan fånga det direkt och gå vidare.

Jolie och Eastwood gör reklam för Changeling, en film baserad på sanna händelser i tjugotalets Los Angeles. En ensam mamma förlorar sin son och blir groteskt behandlad av stadens poliskår. Det är en lång, episk historia med mycket gråtande och ångest. Eastwoods regi och Jolies rollprestationen som mamman har uppfattats som så överladdade med Oscar-ambitioner att Changeling idag, några veckor innan galan, inte nämns som en av favoriterna.
- Jag gillar att fånga skådespelare medan de fortfarande tänker på det, säger Eastwood. Medan de fortfarande formulerar vad de vill säga i huvudet. För vad är skådespelande? Att få det att se ut som om den tanke du har i skallen kommer ut i din dialog. Din direkta känsla. Det blir svårt om man gör det tjugo gånger. Det är bättre att bara ta det. Mitt crew är alltid redo, jag behöver inte säga ”action”. Jag tittar på kameramannen och han sätter på kameran.

Efter Paul Newmans död tidigare i år är Eastwood en av de sista gamla filmikonerna som fortfarande försöker relatera till vår samtid. I en omslagsartikel i Esquire, herrtidningen som fortfarande gladeligen bygger sina mansideal kring Eastwoods generation, beskrev han den nyligen som ”a pussy generation”. Han vet inte när vi blev det, men varför: ”kanske var det när vi började fundera på meningen med livet”.

Eastwood gör folklig, rak konst för de som inte tål samtidens tjafs, och ger sällan en intervju utan att kommentera dagens alla ”pseudo-intellektualiserande”, ”politisk korrekta” eller ”känsliga” människor.
Bakom kameran har han fått den respekt och de priser han aldrig fick som skådespelare. Även kritiker gillar Eastwood som regissör. Alla gillar honom som ikon. Många har de senaste åren påpekat att Eastwoods filmer, med sitt patos och sin dramatik, verkar som gjorda för Oscarsjuryn. Men frågan är om det inte bara är juryns syn på god konst som har byggts av Eastwoods generation, och han börjar bli ensam kvar bakom kameran.

Tidigt under 2008 började rykten cirkulera om att ännu en Eastwood-film skulle komma innan årets slut. Den sades vara en fortsättning på serien om en av de gestalter som format hans image: Dirty Harry. Ryktena dementerades, men när Gran Torino smögs ut på ett fåtal biografer i december såg många en tydlig undertext: Harry Callahan, eller någon av de andra hårda, tystlåtna, rasistiska och skjutglada männen Eastwood har spelat, hade nått pensionsåldern.

Den karaktär som Eastwood skapade genom att göra John Waynes västernikon några snäpp argare och galnare, finner sig i Gran Torino på verandan till ett litet hus i Detroit.

Walt, en gammal veteran från både Korea-kriget och Detroits nedmonterade bilindustri som långsamt tinar upp inför sina asisatiska grannar (dock utan att sluta spy rasistiska tillmälen över dem) sitter där med ett gevär, en hund, torkat kött och öl i närheten. ”Han summerar liksom de andra karaktärerna jag har spelat, en gammal intolerant man och hans familj”, sa Eastwood till New York Times.

I boken ”Clint Eastwood: A Biography” skriver Richard Schickel om hur Eastwoods hela karriär gjort honom till ”en av de stora ironikerna av sin tid”. Schikel menar att Eastwoods geni ligger i hur han har ”visat den mörka humorn i den amerikanska mannens förvridna försök att bemästra sin tid” utan att för den skull se ned på samma man.

Gran Torino, som ibland närmar sig komedi, bekräftar den tesen. Eastwoods repliker består till stor del av ordlösa morranden ur mungipan. Aaaaaarrrr. Publiken skrattar. Gran Torino tar Eastwoods alla tidigare arketyper och kokar ned dem i en gammal man som måste hämta andan efter varje våldsutbrott. Eastwood regisserar själv, sjunger raspigt över eftertexterna och har nämnt att filmen blir hans sista som skådespelare. I så fall är den både en fantastisk sammanfattning och en förnekelse av de ideal han stått för som skådespelare.

På presskonferensen i New York börjar stjärnan tröttna på journalisternas spridda försök att få honom att säga något monumentalt. Han har mest pratat om hur det var när han var barn. Nu lutar sig Clint Eastwood framåt, borrar ned armbågarna i bordet framför sig och ber att istället få förklara hur drama fungerar.
- Grunden i allt drama är konflikt, antingen inre eller yttre. Det är vad folk vill se, det är vad som är intressant. Du kan göra en simpel historia med en begränsad konflikt, men förmodligen också få en begränsad publik. Det är samma sak som att tidningar sätter de mer ovanliga historierna på framsidan och de vanligare längre in i tidningen. Det är inget komplicerat.

Tillägg:

# Clint Eastwood har nu regisserat 29 filmer - fler än både Scorsese och Spielberg. Hans nästa projekt är baserat på boken "The Human Factor: Nelson Mandela and the Game That Changed the World", om hur Mandela, efter att ha släppts ur sin fångenskap och blivit Sydafrikas president, försökte ena landet genom att göra nationens rugbylag till en symbol för det nya Sydafrika. Morgan Freeman och Matt Damon medverkar. Filmen spelas in i början av det här året.

# Eastwood har vunnit fem Oscars under sin långa karriär, bland annat som regissör av Unforgiven och Million Dollar Baby, men han har aldrig fått en som skådespelare. Många ser den snabba premiären och marknadsföringen av Gran Torino som ett sista försök.

# Eastwood har varit en republikan hela sitt liv och kallar sig idag libertarian, till skillnad från majoriteten av Hollywood, en bransch som brukar betraktas som överväldigande vänster. För några år sedan lovade Eastwood vid en filmceremoni att döda den vänsterlutande dokumentärfilmaren Michael Moore om denne skulle dyka upp på hans trappa med en kamera. ”Jag menar det”, sa Eastwood när publiken började skratta.

Igår var jag i Harlem för att skriva därifrån om installationen av Obama. Jag är väldigt glad över att ha varit där, och över att ha fått vara i USA de här två senaste åren. Mannen som står utanför Schomburg-biblioteket och pratar om 1963 i texten nedan gav mig sitt visitkort, ett av de finare jag har fått. Det var en bild på honom, i frack, mot svart bakgrund och det stod bara "Ed Byron, Vocalist" och ett telefonnummer på framsidan.

En annan grej jag tänkte på idag är scenen i texten när alla på Sylvia's började oroa sig över att Obama stakade sig på eden. Det låter kanske som en otrolig grej, men de var inte direkt ensamma om att lägga märke till det.

Happy inauguration. Alla bilder i den här texten (skriven och skickad på en timme, med en puls som är direkt ohälsosam för en kulturjournalist) är av DN:s Axel Öberg.

Det snöade i Harlem på morgonen då USA skulle tillsätta sin första svarta president. På 125e gatan dämpade nederbörden de vanliga ljuden av New York - bilhorn, skrikande försäljare, surret i luften - medan folk insvepta i halsdukar promenerade mot tunnelbanan som att det vore vilken tisdag som helst.

Från nästan varje kiosk, bar, restaurang och frisersalong blinkade TV-apparater. Alla visade samma sak för trafikanterna på gatan som också heter Martin Luther King Boulevard: våghalsiga inzoomningar av Vita Huset i Washington.

Anne från Paris och Gina från Sydafrika hade precis kommit upp ur tunnelbanan. De klippte nu sönder värmebandage för att stoppa i sina vantar, i förberedelse för en lång väntan utanför Schomburg Center, ett bibliotek på 136e gatan inriktat på afro-amerikansk kultur som idag skulle visa installationen av Barack Obama i en stor aula. ”Vi ville inte sitta hemma idag”, sade Gina och började småspringa norrut.

Längst fram i kön utanför Schomburg Center stod Edward Byron, en sjuttiosex år gammal man från Conneticut som har börjat få problem med sina ben. Annars skulle han varit i Washington idag.

- Jag var där 1963, när Dr. King talade om sin dröm. Känner du till det talet? Då var jag 33. Nu är jag 76. Allt händer av en anledning. Men varje gång det gör det blir man ändå lite känslig, sa Byron och torkade sig i ögat med en stelfrusen vante.

En rad barn promenerade tillsammans med en lärare förbi på trottoaren. Alla hade plakat i händerna - röda, vita och blå skyltar med strimlor av papper fastklistrade i mitten. Det stod ”Malcolm” och ”Barack”.

Den här tisdagen fanns det väldigt lite plats för eftertanke i Harlem. Man log åt varandra på gatorna och väntade på ”talet som våra barn kommer att läsa om i historieböckerna”, som Saidah Jiraud, en förskollärare härifrån, uttryckte det i kön till Schomburg Center. ”Vi väntar på det där citatet som kommer ristas in i marmor.”

”Jag såg det på honom från början”, sa Carrie Scott, medan hon väntade framför TV-sändningarna inne i aulan. ”Man ska inte lägga allt hopp på en människa, men den där... Han hade en gloria från början. Gud hjälper honom”.

På Sylvia’s, en legendarisk restaurang som serverar soul food och - trots dess idag mer blandade publik - fortfarande är en av grundstenarna i det svarta Harlems kultur, ökade volymen på TV-apparaterna för varje minut som gick innan Obama skulle tala.

Sylvias har två rum. Den största matsalen var reserverad för en lunch som skulle börja klockan elva. Rummet började fyllas av damer i pälsar. Champagnen serverades lagom till att vicepresident Biden svors in. Hela restaurangen läste tillsammans de sista raderna av pastor Rick Warrens predikan.
Maxine Simmons, som satt vid ett bord med två vänninor, växte upp runt hörnet från Sylvia’s, där hon också hade spenderat valnatten. ”Sylvia’s är ett hem för många”, sa hon. ”Alla som är något här kom förbi på valnatten. Det är samma sak idag”.

Idag hade Simmons försökt hålla gråten borta sedan hon vaknade. När hon började prata om att hennes elvaåriga sonson skulle se Barack Obama bli president gick det inte längre.

Hennes vännina, Celeste Andersson/Hamm, tog Simmons hand och berättade om hur hon sett Martin Luther King bli nedsprutad med vatten och svarta demonstranter jagade av hundar. ”I samma land! Vi färgade har gått från att syssla med vår överlevnad till att blomstra”, sade hon.

När Aretha Franklins rosettformade hatt dök upp på TV-skärmen skrek Celeste och Maxine rakt ut och gjorde en high-five. ”Hon gjorde det!”. När Obamas ansikte visades grät de lite igen.

Rummet blev knäpptyst då den blivande presidenten stakade sig på första meningen av sin ed. ”Nej, nej, nej” mumlade någon, som om att allt fortfarande kunde gå fel. När Obama var klar exploderade Sylvia’s.

Ivan Rice, en mäklare från Harlem som varit den första gästen att sätta sig den här dagen, och som under hela installationen hade suttit ensam vid ett bord längst fram, med blicken fäst på TVn, gick direkt mot dörren när Obama talat klart. ”Historiskt”, sa han till en svensk journalist, och vände sig inte om på vägen ut.