I Kölns technocirklar finns en förvånad beundran för en brasilianare som heter Gui Boratto. De säger att han är så trevlig.

Alldeles i slutet av sommaren är jag i staden för att gå på klubbar. Skivbolaget Kompakt ordnar sin årliga Total-fest, som Boratto ska avsluta med ett liveset. Under helgen pågår ett tjugotal andra technofester, Köln är en samlingsplats för bransch och publik. På Kompakts kontor står folk och pratar om Gui Boratto, ”a really, really great guy” kuttrar de. En trappa ner i Kompakts mytomspunna skivaffär tittar folk från hela världen trånande efter stjärnan och hans fru, Luciana Villanova, när de går ut för att röka. Boratto ser glad ut.

Den sorts europeiska techno som idag går under det lite missvisande namnet ”minmal” har blivit en global företeelse, med små fickor varje land. DJs som för några år sedan spelade på barer i Frankfurt kan åka på turné jorden runt. Fler och fler av stjärnorna kommer från Sydamerika, några av världens största heter Ricardo Villalobos och Luciano, båda från Chile. Kompakts mest intressanta producenter det senaste året heter Matias Aguayo (Chile) och så Gui Boratto, som är uppväxt i Brasilien. I år har skivhyllor och hårddiskar bågnat av all mörk, skev och bubblig techno som stämplats som ”minimal”. Runt om i Köln fnyser folk åt scenen, som man tycker har stelnat. Discoproducenten Justus Köhncke svär och kallar den ”clip-clop-techno”, efter hur det låter.

Men det finns låtar som skär igenom monotonin. Borattos första släpp på Kompakt har blivit en modern klassiker. ”Arquipelago” dyker alltid upp någonstans under en bra klubbkväll, med sitt polerade sound, sina exakta, krispiga trummor och sin djupa bas. Man känner igen den på det första trumslaget.

När vi träffas innan hans spelning förklarar Boratto att han älskar rock, ”rock n’ roll har alltid varit min största inspirationskälla”. Jag kan inte hitta det någonstans i hans musik. Boratto har producerat länge, åt Garth Brooks och Desree, jobbat med reklam i Brasilien, och börjat med den här typen av techno för bara några år sedan.

- Jag hittade mitt eget sound, det exakta sätt som jag vill låta på, först med ”Arquipelago”. Det var något som klickade med allt jag hade gjort förut då, berättar han medan han knuffar mig och sin fru förbi kön till kvällens fest.

- Det kanske låter lite klyschigt, men det finns absolut en brasiliansk influens i min techno, folk säger att de hör det i trummorna. Samtidigt passar det in i ett hårt technoset. Jag jobbar mycket med ytan, finishen.

Det mesta ligger just där. När andra producenter samplar dörrar som stänger igen och gör allt så mörkt som möjligt, putsar Boratto upp sina produktioner tills varje litet ljud skiner och blänker. De har också ofta den romantiska touch som skiljer många Kompakt-artister från mängden.
 
Sommarens uthomshusanthem har varit ”Like You”, en låt där Borattos fru sjunger några drömmande fraser. Kompakts affischnamn Michael Mayer och Superpitcher remixade låten till en blandning av trance och en lösa slagverk. I Köln den här kvällen kommer den sent, till ett hav av uppsträckta armar. Luciana dansar bakom Boratto, som med ett leende bankar på sin laptop. Senare träffas vi på efterfesten, längst fram på dansgolvet. De ler, kramas och dansar. Vi gestikulerar om hur bra musiken är, hur bra spelningen var, hur gott det är med sprit. Imorgon åker de vidare till Schweiz.