”Ett passivt-aggressivt beteende innebär att man är avvisande och håller inne med respons, samtidigt som man förnekar att man är arg”.

Dagens Nyheter
 
Den engelska tv-serien ”Saxondale” är min nya favorit. Tommy Saxondale är en 47 år gammal före detta roddare. Under sina bästa dagar langade han förstärkare och kopplade sladdar åt Bonnie Tyler och Tom Petty, nu bor han i Hertfordshire och frilansar som insektsutrotare. Han lever med sin tjej Magz, som säljer egendesignade t-shirts i sin lilla butik Smash The System.

När engelska The Guardian inför premiären av Saxondale frågade två riktiga roddare om livet på vägarna målade de upp en perfekt bild av Tommy Saxondales syn på sin omgivning:

You spend months, sometimes as much as 18 months, in the company of the same people. You sleep on the same bus as them, you eat with them, you work with them, you get pissed with them. You share everything with them - books, porn, DVDs, opinions, experience, everything. And you learn a lot. You can experience more in one tour than a lot of people experience in a lifetime. But all that stuff doesn't necessarily make you any good at life off the road. Arguably it makes you worse. You get home and you have this sort of helpless arrogance that if you're not careful can pretty fast turn into impatience. You've seen more than most folk, you've done more than most. Shit, you've even read more than most folk. And all these regular people seem incredibly naive and a little bit petty, a little bit thick.

Tommy har problem med sitt temperament, och varje avsnitt av Saxondale börjar i samtalsgruppen på det lokala biblioteket. Där sitter han och är dryg i några minuter, använder lite för svåra ord eller försöker få de andra deltagarna att skratta. Mot slutet av avsnittet har Tommy ofta fått nog. Han skjuter en djurrättsaktivist i knät eller slår ner en maskot i det lokala köpcentret. Resten av tiden går han omkring och frustar, pratar Jethro Tull-minnen eller förolämpar folk genom att vara i närheten av dem. Det rycker i läpparna, mustaschen darrar – Tommy är otroligt passivt-aggressiv.  

I en diskussion för ett tag sen kom jag och min kompis fram till att nästan all ny och bra tv-humor är passivt-aggressiv. De rollfigurer jag skrattar mest åt har alltid grava problem med undertryckta känslor, ofta någon form av aggressivitet. Från Seinfeld till Curb Your Enthusiasm, till både den engelska och den amerikanska versionen av The Office till Saxondale. Ibland även fullständigt nippriga Arrested Development.  

Ibland känner jag att passiv-aggressiv är ett påhittat tillstånd, som mest fungerar som skydd för den som använder det. Finns det egentligen något mer passivt-aggressivt än att påstå att någon annan är det?

Men när jag ser min favorit-TV skala bort lagren från vår generation blir jag tveksam. Det är alltid något som måste ut. Spänningen i The Office-Gareths nacke när han sätter dit någon av sina kolleger. Ryckningen i Tommy Saxondales mustach. Larry Davids klädstil. Den nya tv-humorn blir ofta hyllad för att den tar bort oväsentligheter som handling, till förmån för ingående personporträtt. Den hyllas för hur man gör satir över en kultur genom att visa upp dess detaljer lite för tydligt. Kvar efter den undersökningen blir oftast bara en stor boll av frustration.