Många har påpekat att Jesper Ganslandts ”Farväl Falkenberg” handlar om manlig vänskap. Det är några sommardagar i Falkenberg. Ett gäng barndomskompisar spelar tennis, pratar, ligger på gräsmattor och badar. De är lite äldre nu. De cirklar runt ämnen, försöker vara förstående inför att en är filmare i Stockholm medan en annan vill öppna en frukost-på-sängen-business i Falkenberg. Trötta skämt, måla om staketet, äta knark och tv-spel. Fredrik Wenzels foto är hisnande vackert.

Man har haft en känsla av att en bildsugen film som den här kommer att vara nästa att berätta något om att bo i Sverige. ”Farväl Falkenberg” är en meditativ konstfilm med ett litet Bruce Springsteen-hjärta som gör mycket mer än så. Den dokumentära känslan är utspädd av soldis och frågetecken.

Stämpeln ”några unga mäns resa ut i vuxenlivet” har redan satts på ”Farväl Falkenberg”. Jesper Ganslandt själv håller inte med.

-    Nej, de är nog redan ganska färdiga. De kommer att fortsätta vara där de är. Men på sätt och vis brottas de ändå med de där stora frågorna, ”vem är jag”, allt det.

”Farväl Falkenberg” har premiär den 22 september.