Musik har alltid förpackats och sålts med hjälp av något annat än det vi hör. Solglasögon med diamanter på. En zeppelinare. Bröst. En strulig bakgrund. Gitarrer som sprutar eld. Knark. Kläder. Allt som skapar en image, ett sammanhang. Många är mer intresserade av det här än av själva musiken. Andra tycker illa om det och blir arga på recensenter som inte berättar hur skivan låter.

Jag är ofta intresserad av sammanhanget. Aldrig är jag så intresserad som när det består av en dans. Aldrig är jag så intresserad som när 50 000 New York-ungar lutar sig bakåt och knäpper med fingrarna i takt på sommarens stora hiphop-fest, Summer Jam.

Det senaste årets poppigare raphittar har nästan uteslutande handlat om dansen som följer med. Vill man vara lite hård kan man säga att det går bra att slänga ihop vilken undermålig rappare som helst med ett förutsägbart beat, och genom att nöta in den medföljande dansen tillräckligt mycket ändå skapa en hit. Vill man vara precis kan man säga att det är vad som hände när en rappare vid namn Young Joc fick sin första etta på Billboard-listan. Den hette ”It’s Going Down” och Joc varvade en imaginär motorcykel med båda händerna i videon. I somras flinade Tom Cruise stort när han gjorde samma dans på en gala.

En dans som varit ännu större är den Dem Franchises Boys plockat upp till ”Lean Wit It, Rock Wit It”, dansen från Summer Jam. ”The snap dance” är nationaldans för hela hiphopens snap-genre – minimalistisk musik som består av ett knäpp med fingrarna och några få element till. Publiken lutar sig bakåt, och knäpper.

När något är glatt och festligt inom hiphop brukar många säga att det pekar tillbaka mot en tid när musiken var ung och oskyldig och alla dansade så mycket de kunde utan att spela hårda. Men egentligen pekar nog den medföljande dansen, i hiphop och i annan musik, mer mot vad de flesta musikkonsumenter faktiskt fortfarande använder musiken till. De läser inte om den, de skriver inte om den, de teoretiserar inte kring den, det är knappt de ens köper den längre, men de rör sig fortfarande till den.

Låtar med medföljande dans brukar inte få så mycket respekt bland oss musikkunniga. Alla rappare som nu är inblandade i en dans sågas med fotknölarna på internet. Vad tyckte du själv om han som envisades med att göra ”Macarena”-dansen på stranden i somras?

Men om några år är det dansen vi kommer att minnas, inte Dem Franchise Boys, Young Joc, eller vem det nu var som gjorde ”Macarena”. Det här säger något om en produkt och dess sammanhang, men också om alla de som inte vet vad låten heter, men kan dansen perfekt. Det är de, som genom att dansa i takt, låter sig svepas med i en marknadsföringskampanj på ett så vackert sätt att vi alla orkar fortsätta bry oss om musik ett litet tag till.