I Kalle Anka på julafton ser vi något försvunnet. De äldre minns ett skimmer från den första gången Walt Disneys filmunder kom till Sverige, medan vi yngre har mer personliga minnen. Jag tyckte bäst om Robin Hood, och så gillade jag alla tjejerna. Törnrosa, Marion, Lady ur ”Lady & Lufsen” och Snövit.

För oss som fick vår första inblick i rockbandets kreativa möjligheter genom dvärgkonserten i ”Snövit och de sju dvärgarna” var stunden när huvudpersonen bryter ut i ett högt C något magiskt, på gränsen till konstigt. Det var den första divan - en försmak av Mariah Carey och Jessica Simpson. När ”Snövit” 1937 dubbades till svenska gjorde Tatiana Angelini, då fjorton år, huvudrollen. Förra veckan somnade hon in på St. Görans sjukhus i Stockholm.    

Martin Stugart skriver i DN: ”De flesta trodde Tatiana Angelinis far var italienare. Verkligheten var betydligt mer fantastisk”. Det verkar stämma på många sätt.

Tatianas far var son till en rysk storfurste. Vid revolutionens utbrott 1917 flydde han till Sverige gömd på en kolbåt. I Stockholm träffade han en kvinna från Värmland och 1923 föddes Tatiana. Hon växte upp med en pappa som gav sånglektioner och ordnade konserter i hemmet på lördagkvällarna. Ibland fick Tatiana hoppa in. Hon kunde alla stämmor utantill.

Vid fjorton års ålder blev Tatiana upptäckt på en avslutning i Franska Skolan. Efter Snövit-rollen blev hon barnstjärna och turnerade över Sverige, något Tatiana senare beskrev i en minnesbok om sin förste man: ”ibland måste jag på morgonen titta efter på hotellets brevpapper för att få klart för mig var jag befann mig”. Hennes bror var kapellmästare. Efter att ha bäddat ner Tatiana med ”en rolig bok och en tallrik godis” gick han ut och raggade tjejer. Hon var nöjd med arrangemanget.

När hon var sexton inträffade vad Tatiana såg som ”slutet på sin lyckliga barndomstid”. Hon blev våldtagen, av ”en av de stora idolerna i vårt land, anställd vid Radiotjänst”. Tatiana började söka sig till en enklare repertoar och sjöng på folkparksscener. Hon beskriver det som en ”konstnärlig nedgångsperiod”. Självklart var det mer än så.  

Tatiana gifte sig med den mer än dubbelt så gamle konstnären Einar Jolin när hon var 28. Hennes föräldrar såg hellre att hon valde en sträng läkare de kände. En dag på en bar i Stockholm tog målaren fram ”en underbar italiensk 1700-talsring med en brunröd almadin i mitten och en krans av diamanter runt omkring” och satte på hennes finger. Precis då klev läkaren in genom dörren. Han sprang genast därifrån och ringde Tatianas mamma: ”…där sitter Tatiana på Riches bar och låter sig offentligt presenteras diamantringar av den rödhåriga apan Jolin”.

De var ett vackert, trendigt par. Enligt normen skulle Tatiana laga mat, men var ”fruktansvärt ohuslig”. När hon lärde sig handlade det om skinkstrutar (skinka och salladsblad ihoprullade till en strut). Hon och Einar åt skinkstrutar i veckor, men de flesta middagar tillbringade de, precis som dagens hipsters, på Riche i Stockholm.

Tatiana fortsatte sjunga hela livet, men jobbade också med att sälja in sin mans konst. I sin bok tonar hon alltid ner den egna karriären. Under en resa till New York träffade hon Walt Disney (som berättade att hennes Snövit var den han tyckte mest om) och dansade med Salvador Dali. ”Plötsligt stod en blek herre med fantastiska mustascher vid vårt bord och bugade sig utan att yttra ett ord”.

När Tatiana äntligen fick spela in en hel LP skulle tidningen Femina skriva om henne, men returnerade manuset till journalisten med motiveringen ”Femina skriver inte om grevinnor!”. Det här var på sjuttiotalet.

Einar och Tatiana fick två barn, Michaela och Angelina. Efter att Einar dött gifte Tatiana om sig med den amerikanske journalisten Charles Collingwood. Krögaren Carl-Jan Granqvist var god vän med båda.

- Hon hade vad många stora konstnärer har, en intellektuell briljans blandat med en vansinnig naivitet. Jag minns hur Tata satt på min veranda och drack vin i solen. Upphöjd som en furstinna lät hon sig konverseras och serveras, med de här märkliga glasögonen med stora bågar och en ring med en klocka i. Hon hade förmågan att få livet att stanna upp för alla omkring henne. Stunden blir nu och evig.

Sista gången jag träffade Tata var nog på Angelinas bröllop. Hon hade svårt att gå, så det var vissa problem på väg in i kyrkan. Men när vi slog oss ner vid altaret var allt som vanligt. Plötsligt tittade hon mig djupt i ögonen och frågade, bara sådär, om vi skulle gifta oss. Haha! Ja Tata, sa jag, vi slår till.