Mapei heter egentligen Jackie Cummings. Just nu känns hon som Sveriges både roligaste och bästa rappare. Jackie har inget skivkontrakt, men en Myspace-sida. När vi träffas i Stockholm har hon precis kommit från några spelningar i Göteborg. Det brukar vara löst arrangerade tillställningar, hon går upp på scenen och rappar om publiken framför sig, ordnar så att det blir fest. ”Jag skulle nog inte kunna spela på till exempel morgonteve, eftersom det handlar mycket om jag står på en bardisk och improviserar”. På ett kebabställe i Bredäng sitter hon och kallar sin första hit, ”Video Vixens”, för ”technohiphop”. Hon tycker att den låter lite som eurotechno från det tidiga nittiotalet.  

I vinter släpper raplegenden Nas albumet ”Hiphop Is Dead”. Han gillar uppenbarligen inte hur scenen ser ut idag. Samma sak, att hiphopen dör, har man hört även här hemma i några år – efter en explosion runt millennieskiftet har den svenska hiphopscenen försvunnit ur media. Den svenska rap som syns har begränsats till en sommarhit här, en albumflopp där.

Men en musikstil brukar aldrig vara så levande och rolig som när en av dess mer pensionerade utövare dödförklarar den. Idag muterar sig hiphopen snabbare och snabbare, på fler och fler ställen i världen. Även i Sverige börjar vi se något nytt. Den musik Mapei gör vilar mer på massor av små mikrotrender, mindre på vad stora rappare i USA gör. Dansmusikhybrider som ghettotech och baltimore club blandas med billig nittiotalstechno, hiphop och ren stand up-komik. I Sverige finns ingen riktig ”scen” för den här blandningen än, men den håller på att bildas. Mapei passa inte in i svensk hiphop, men är en naturlig fortsättning. Många kallar henne en ny Leila K, Mapei påpekar att hon rappar bättre.  

- Jag gillar Leila K väääldigt mycket. Men hon verkar ha det svårt fortfarande. Jag träffade henne en dag på gatan, som ju många gör, och försökte få henne att göra en låt med mig, eller göra en spelning på en klubb. Det blev inget såklart, hon fräste att hon kostade 35 000 att boka, men sen fick jag följa med henne och snatta i affärer hela dagen.

Mapei är uppvuxen i Providence utanför Boston. Där lyssnade hon på grunge och hiphop och hade snygga kläder. När hon var tio flyttade familjen till Tumba i Stockholm, Mapei började lyssna på Eva Dahlgren och eurotechno. ”När man var unge i USA samlade man på Air Jordan-sneakers, här samlade de på hockeykort. Äntligen fick man vara barn”. Under en sväng till New York i tonåren började hon rappa på gayklubbar och hemmafester.   

Mapei har precis börjat fundera på sitt debutalbum. Hon vill inte göra det under något bolag, för hon kan inte tänka sig att skivbolag idag som skulle förstå den blandning av danslåtar, ”drömsk musik som man lyssnar på när man kollar ut genom fönstret” och stand up-nummer hon vill göra. Det är svårt att kategorisera hennes musik, och det känns hippt att man inte kan det. I år är det mer naturligt än någonsin för en musiker att hoppa mellan musikstilar. Det kanske till och med är en förutsättning för att vi lyssnare ska orka bry oss.  

- Här i Sverige är vi bra på att analysera saker, att sätta namn på musik, att kategorisera den.  Jag gillar också det jättemycket, men jag vill leva lite också. Jag är som olika klädkollektioner, det är väldigt ytligt, men jag kör olika saker varje halvår ungefär. Ena gången är jag tokig och hes, typ Leila K, sen försöker jag låta som Billie Holiday eller en ledsen singer/songwriter med problem.