Genom bokförlaget Modernistas nya kontor går en bäck. En lätt dimma fördelas med sprinkler över ytan. När en vän till mig nyligen komplimenterade en av förlagets anställda för den fina bäcken, fick hon svaret att de gärna skulle ha en toalett också.

Kontoret ligger i ett före detta garage på Södermalm i Stockholm. Det är under konstruktion. Byggarbetare sätter upp skynken av plast runt lådor fulla av manus och böcker. Modernistas grundare är formgivaren Lasse Sundh och Pietro Maglio – en mörkhårig, kort och hyperaktiv man som idag stolt visar upp den andra saken på kontoret som är helt färdig. I ett duschutrymme finns en mosaik som föreställer Bruce Lee.
Samtidigt berättar Maglio om hur han vill och ska ge ut ”ALLA bra unga svenska författare”. Han pratar om boklager, ekonomiska modeller och en av Modernistas senaste utgåvor, Svensk Dikt där Lars Mikael Raatamaa remixar poesi ur den klassiska antologin med samma namn. De fysiska exemplaren av boken kom från ett tryckeri i Kina med båt. När uppmärksamheten växte efter en stort uppslagen recension i DN och påföljande debatt valde man att flyga in den andra upplagan från en hamn i Centralamerika, där båten lagt ankar.     
– Vi trycker i Kina för att de kan erbjuda ett helt annat sortiment, säger Maglio. Skillnaden mot att trycka i Sverige är ungefär som att handla all sin mat på 7-Eleven istället för på stans största mataffär. Tryckeriet är ett av världens tre största och skulle egentligen aldrig jobba med ett så litet förlag som oss, men vi har odlat de personliga kontakterna länge. En som organiserar deras produktion, Jessie, köpte precis en hund som hon döpte till Lasse Sundh.

Det måste ha med ekonomi att göra också?
- Ja, det är ju mycket billigare för oss att trycka där, men vi brukar bränna de pengarna på extragrejer i utformningen av böckerna. Snart ska vi göra en av Raattamaas diktsamlingar som ett brädspel, i antingen plexiglas eller trä. Originaldikter, på svenska, helt från scratch, med folkmordstema, sexton dikter om sexton folkmord under historien. De är så bra att jag börjar rysa nu bara när jag tänker på dem. Det blir ett förord i form av en spelplan också.
 
Modernista startade 2002. Innan drev Sundh och Maglio bland annat tidningen POP, som under nittiotalet blev en störigt uppfostrande instans inom svenskt musikliv. Det handlade om ett skickligt förpackande av populärkultur: att gräva ut delar av musikhistorien och visa upp dem i dagens kontext. Disco och country, urgammal blues och drum n' bass från igår. Många läste den slaviskt. Detta i en tid när kanalerna var långt färre än idag, när det var lättare att bli en samlande röst. Speciellt i efterhand har POP fått stå för det mesta som någonsin varit bra med svensk musikjournalistik. Något att förhålla sig till vare sig man vill eller inte.
Efter POP kom tidningen Bibel, med delvis samma redaktion och Maglio som chefredaktör. Skribenter som Andres Lokko, Anna Hellsten, Jan Gradvall, Madeleine Levy och Fredrik Strage slet för att skapa kanon av den kultur de tyckte om. De lyckades över förväntan. Dagens unga författare på Modernista diskuterar fortfarande gamla Lokko-intervjuer.
Maglio själv pratar mycket och snabbt. Han har ett rykte om sig som inspirerande men slarvig – med en åsikt om allt och en förmåga att starta mycket men avsluta mindre (jag har själv varit mer eller mindre inblandad i tre-fyra Modernista-projekt som lagts ned i förtid, vilket inte på något sätt gör mig unik bland svenska kulturjournalister under trettio).
En av Modernistas mer omtalade satsningar var en kulturtidning som skulle ges ut som broadsheet (”gammalt” dagstidningsformat). Den här gången skulle det handla mer om svensk kultur än om vad som behövde importeras utifrån. Finansieringen från Bonniers var klar, två miljoner om året, liksom redaktionen och delar av första numret, när projektet blåstes av.
Det fanns inte en chans att Maglio både skulle hinna driva förlag och göra tidning. ”Man blev ju så uppraggad av hela idén”, kommenterar han idag. ”Jag kan inte lita på mig själv om någon kommer och slänger en sådan där sak i knät på mig”.

En annan beskrivning av Maglio kommer från popkulturbloggen Jet Set Junta. När skribenten André Johansson träffar Maglio vid en bardisk noterar han att: ”En aldrig sinande svada av odestillerade teser om litteratur utifrån ett uppdaterat populärkulturperspektiv strömmade genom hans kropp. Som att googla på ”popkulturblogg” och få den samlade träffbilden nedkokad i en och samma människa”.
Den ”aldrig sinande svadan” är, även odestillerad, vad som får många att gå hoppfulla från ett möte med Pietro Maglio. Det finns idag i Sverige ett litet antal människor som rört sig från att leva i en populärkultur rotad i nittiotalet till att sälja och i vissa fall forma den. Sneakers, baile funk, ung amerikansk litteratur – man bara kör. Ett flyktigt och brett synsätt på produkten är nästan en förutsättning, liksom massor av entusiasm. ”Fingret i luften” finns där av ren vana.

Modernista driver också en webbutik. Där säljer man böcker, DVD:s och skivor som ger rätt kontext åt förlagets egna titlar, en slags vägledning i kvalitetsstämplade kulturprodukter för dagens vilsna hipsters. Den egna utgivningen består av allt från meckig svensk poesi till Mats Olsson-antologier och Sudoku-böcker. Där finns den gula serien med svenska klassiker och de nya översättningarna av utländska romanklassiker, med vit text på svarta blad. Designen blir en godkännande stämpel. Inom ett år ger Modernista ut fem, sex svenska debutanter.    
Förlagets affärsidé är alltså vad Pietro Maglio har jobbat med länge: att putsa upp kulturen, sätta den i nya sammanhang och sälja den på nytt. Han håller med om att han gör samma sak idag som med Bibel och POP. Men kommer Modernista om fem år ha definierat sin samtid på samma sätt som sina föregångare?    

Raattamaas Svensk Dikt har i alla fall skapat diskussion. Många kritiker tyckte remixgreppet kändes spännande, medan andra såg det som ett menlöst formexperiment.

Elise Karlsson, ung redaktör på Modernista som romandebuterar i vår, skrev i ett mailutskick: ”I fredags gav Modernista ut Lars Michael Raattamaas fiercea "Svensk dikt" till ett väntat blandat mottagande från kritiker och bloggare.” På kontoret sitter hon och suckar.
– Det här är ju egentligen en gammal debatt, som står mellan två läger som aldrig kommer mötas ändå. Jag vet inte om det finns någon poäng med att de gör det heller. Ingen av dem vill vara konservativ på riktigt.

Tycker du det är ett radikalt grepp att remixa svenska diktklassiker?
- Jag vet inte riktigt om det är radikalt, men det är definitivt ett Raatamaa-grepp.
För någon uppväxt i Sverige på nittiotalet känns en remixad kanon lika mycket som ett Pietro Maglio-grepp. Han berättar att idén till Svensk Dikt kom direkt från Raattamaa, men talar också om hur han själv försökt få fler i Modernistakretsen att remixa litteratur. Martina Lowden, som nästa månad debuterar med den sexhundrasidiga dagbokskolossen Allt, tackade nej till Pietros idé om att skriva en egen variant av vad han ser som ”tvåtusentalets bästa svenska bok” – Ida Börjels Sond.
– Tanken om remixar kommer från några samtal jag hade med vänner. Vi pratade om det fantastiska i hur reggaeartister alltid gör covers av sina favoritlåtar direkt när de kommer ut. En av bästa grejerna i popvärlden är just den här tendensen, eller politiken, hos jamaicanska artister. Man bara gör det.

En kultursidesprodukt som Svensk Dikt går en fin balansgång. Den får inte vara för hipp för att medelålders litteraturkritiker inte ska förstå grundförutsättningen, utan bör kännas precis lagom nyskapande, respektlös. Vital. På Modernista känner man sin målgrupp, Maglio säger att han visste att boken skulle bli omdiskuterad. Något som länge varit vardag i en kultursfär kan naturligtvis bli debattstoff i en annan.
- Vi kommunicerade ju det här med nya versioner i pressutskicket, när vi skrev om Whitney Houston och hennes cover på Dolly Partons ”I Will Always Love You”.  Det är en väldigt enkel text, kanske inget vi hade skickat ut till en musikjournalist eller någon från vår värld. Men i litteraturkretsar funkar den ju. Det är ett sätt att sälja in politiken i det hela.