Foto: Said Karlsson

1.

På en bänk utanför Cocktail Club i Stockholm får man röka. Två tjejer sitter och pratar med en kille medan technolegenden Carl Craig, som i år har en renässans långt utanför sin egen genre, spelar i källaren. Båda tjejerna har svart hår, svarta t-shirts med applikationer som ser hemmagjorda ut. De hade inte stuckit ut i första raden på en Broder Daniel-spelning. En av dem fräser ”Gillar du INTE Basic Channel?” Hon är nog runt tjugo och himlar med ögonen.  

På  nittiotalet, när ”minimal techno” för första gången blev hippt att dansa till, släppte Berlinbolaget Basic Channel ofta den mest minimalistiska varianten. En trumma och ett litet brus, kanske en basgång.

De senaste åren har termen ”minimal techno” återigen blivit populär, som beteckning för en spretig våg av dansmusik på Europas klubbar. Rent teoretiskt delar musiken den tidens stilideal, men idag låter det sällan riktigt så sparsmakat som på Basic Channels tid. En trumma, en basgång och ett litet brus har blivit fler och större ljud.

I Sverige är vi snabba med att plocka upp trender. De senaste åren har många pratat om techno. Tjejen utanför Carl Craig-spelningen är inte ensam om att se ut att gilla indie men vara ett rabiat Basic Channel-fan. Många av de svenskar som producerar techno har också börjat nå ut bredare, igen.    

2.

Historien om svensk techno är inte historien om något svenskt. Det behövs många långsökta meningar om ”nordiskt vemod” för att komma fram till något sådant. Idag är stora delar av musikvärlden extremt globaliserad. En relativt obskyr genre som techno, med sina fickor av fans i varje land, har varit det nästan från början.

Ingen av de svenska producenter jag pratat med inför den här artikeln verkar känna en speciell koppling till Sverige. Man är kopplad till ett skivbolag, möjligen till en europeisk klubbscen. Några av producenterna har jag upptäckt via deras tyska skivbolag, för att först i efterhand fått veta vilket land de kommer ifrån.

På nittiotalet var det annorlunda. Många såg svensk techno som en ”scen”. Den bestod i huvudsak av ett gäng killar (det här handlar väldigt ofta bara om killar) som samlades runt skivaffären Planet Rhythm på St. Eriksgatan i Stockholm. Plötsligt fann sig Adam Beyer, Jesper Dahlbäck, Joel Mull, Cari Lekebusch och några till mitt i den technorevolution som spred sig över Europa under nittiotalet, och till slut skalades ner till den första vågen av minimal techno.

På den tiden lyssnade jag själv mest på Beastie Boys, men Calle Dernulf var med. Calle började lyssna på elektronisk musik när syntarna gjorde sitt intåg i mitten av sjuttiotalet. Sedan januari 1995 har generationer av svenska technoproducenter och fans suttit med örat klistrat mot radion och hans ”P3 Dans”.

- I början av nittiotalet var technon väldigt melodiös, det fanns till exempel ingen skillnad mellan techno och trance. Det som killarna runt Planet Rhythm gjorde i mitten av nittiotalet var att plocka ner det soundet till sina minsta beståndsdelar. Musiken blev lite hårdare, men framför allt mer avskalad. Speciellt Adam Beyer var expert på att komprimera sina ljud väldigt hårt och distinkt. Det blev vad folk kallade Stockholmssoundet.

Vad är den stora skillnaden mellan hur det lät då och den scen som kallas ”minmal” idag?

-    Den stora skillnaden är väl att det ändå är så många ljud idag, fullt av harmonier, bärande melodier och klanger. Allt finns där, men man är lite rytmiskt försiktig, och gör en grej av att plocka bort några saker. En annan skillnad är att man på nittiotalet drog en väldigt tydlig gräns mot den kommersiella världen. Idag är det där mycket mer uppluckrat, både i Sverige och utomlands.

-    Förr var den svenska klubbrörelsen också riktad bara mot dansgolvet. Man gjorde musik för att spela den på en klubb. Idag har vi ju massor med folk som kommer till technon från andra håll, ta The Rice Twins till exempel, som är skickliga popkompositörer. Folk tar med sig sitt låtsnickrande till technon idag. Det är då det blomstrar på riktigt.


3.

En sensommarnatt försöker jag och en kompis komma in på svartklubb i Malmö. Klubben och skivbolaget Kontra Musik ordnar efterfest i vad som annars är en ”latinamerikansk kulturförening”. Det slutar med att vi plankar in genom en bakdörr till tonerna av Gui Borattos ”Arquipelago”. Klockan är fem, publiken extremt blandad, ölen smugglad och billig. Mordiska taxichaufförer i fyrtioårsåldern blandas med indiekids, folk i stora hiphopkläder, tjejer i sobra grå dräkter, vi i svettiga t-shirts. DJ:n spelar djupare och djupare, mer och mer monotont och dansgolvet fylls.

Tillsammans med ett par återkommande klubbar i storstäderna är den här typen av löst ordnade fester nog så nära en klubbscen man kommer för den nya technovågen i Sverige. Ulf Eriksson har drivit Kontra Musik sedan 2002 och han har sett en förändring.

-    2002 var det ju inte så lätt att komma och säga att man skulle köra technoklubb. Det låg något fult i ordet techno då. Man fick kalla det ”maskinfunk” eller något istället. Då var det kanske 150-200 personer i Malmö som hade ett djupare intresse. Idag skriver ju precis alla klubbar ”techno” på sin flyer. Även på Kontra Musik är det mycket mer folk. Nu vänder inte alla i dörren när de får höra att det är elektronisk dansmusik där inne.

Finns det någon nackdel med det?

-    Nja, det skulle väl vara att det kanske egentligen ändå är samma antal som förstår vad som egentligen försiggår. Nöjesguiden gjorde ett klubbreportage från Kontra Musik för ett tag sen, där de frågade folk på stället om de visste vad det var för musik som spelades. Ingen hade någon aning. Jag försöker att inte bli deprimerad av sånt. Men det finns ju en risk att de som verkligen gillar musiken slutar komma.

Calle Dernulf är inne på ett annat spår.  

- Förra hösten upplevde jag maktskiftet i Sverige. Helt plötsligt är det inte folk i min ålder som kommer fram och önskar klassiker. Det är en ny generation som vill dansa när de går ut, och inte nödvändigtvis till vad de känner igen från radion. Efter förra hösten vill jag spela skivor i Sverige i tio år till. Det tackar jag alla indiefans som börjat upptäcka techno för.  

4.

Just efter fotbolls-VM i somras fick morgontidningen Sydsvenskan en intervju med Sladjan Osmanagic. Sladjan ville ha semester den här dagen, inte bli intervjuad. Han hade redan blivit vrålfoklig som bisittare i SVTs VM-studio och varit på mittuppslagen i båda kvällstidningarna. Under intervjun vaknar Sladjan till en gång - när han får prata om musik. Han börjar med att såga svensk indiepop, varpå reportern frågar vilken musik han föredrar.

”Techno".

Oj, det svaret kom snabbt.

– Ja. Vi i Sverige är bäst i världen på techno. När ett svenskt popband spelar i London inför fem svenska au-pairer kan de få en halv sida i en tidning. Men de som sysslar med techno får aldrig någon attention. Kanske delvis för att de inte själva vill, de tycker väl om att vara underground, men också för att den svenska journalistkåren är så gubbig och homogen”.

Sladjan har rätt, som svensk technoproducent får man inte så mycket uppmärksamhet hemma. Vad gäller idealen om att vara ”underground” så finns de också, men jag tror de är på väg bort.

Bilden av en technoproducent som surt gömmer sig bakom en mask i ett hörn av en skivaffär i en sliten del av Detroit, medan han (alltid en han) ristar in kryptiska slagord i vinylen på sin senaste tolva, känns idag lika modern som bilden av en rocksångare som super och lever rövare. Som på så många andra ställen har internet brutit ned en del andra hierarkier. Calle Dernulf minns den gamla tiden.  

- Då var DJn en gudasänd person som hade exklusiva låtar som bara den personen kunde få tag på. Idag är det där helt avmystifierat. De DJs som är stora blir det på andra myter än skivnördandet. Man tänker sällan på hur radikalt tillgången på musik har förändrat de här scenerna. Det var år sen jag var i en skivaffär, men jag saknar det inte en bit.

Idag träffas svenska technoproducenter på fildelningsnätverk istället för i skivaffärer. Man spelar mp3or, remixar popstjärnor, gör melodier. Det envetna gränsdragandet är på väg bort. Technon har öppnat sig för intryck utifrån, fått mycket kärlek tillbaka och därigenom tagit ett stort steg framåt. Både ideologiskt och musikaliskt.

Ska man säga något om ”swedish techno” 2006 så är det att scenen inte har nog med inbitna nördar för att bära sig själv. De rakade killar som brukar stå längs väggarna räcker inte till för att fylla klubbarna. Därför måste det hela tiden till folk och ljud utifrån. Resultatet blir en  spretig, barnsligt storögd samling människor. Allt går fort framåt. Man har sällan tid att definiera sig själv tillräckligt noggrant för att fastna.



Petter

En vecka innan vi träffas på en indisk restaurang i Stockholm har Petter Nordkvist blivit 22 år.  Över sensommaren och hösten har hans ”Some Polyphony” etablerat sig som en av årets största technohits. Det är den sortens låt som känns klassisk när man hör den för andra gången. Känslan finns i en enkel, rå basgång och långa, intensiva breaks där publiken får tid att vråla. Petter är inte speciellt nöjd.

- Just nu har jag snöat in på små, små delar av ljud, små moleklyer i ett ljud, istället för idéer och arrangemang. Jag har lite svårt att hitta balansen mellan låtstrukturen och själva ljudet. ”Some Polyphony ” är en bra idé, men jag gillar inte speciellt mycket hur ljuden låter. Det låter… enkelt. Allt hålls uppe av den där basgången.

Men är inte det enkla lite av poängen?

- Det kan alltid bli bättre. Det skulle kunna vara mycket bättre.
 
I december turnerar Petter i Mexiko tillsammans med James Holden, som släpper mycket av Petters musik på skivbolaget Border Community och själv är en fixstjärna på den nya technoscenen. Border Community har kommit att associeras med stora, trancedoftande låtar som MFAs ”The Difference It Makes” och Nathan Fakes ”The Sky Was Pink”. Holdens långa svarta hår, bolagets färgglada omslag, en allmän stämning av flummig kreativitet och det faktum att ungefär vart annat Border Community-släpp är en dansgolvshit har givit bolaget en trogen publik.   

- Border Communitys publik består väl mest av killar i 20-årsåldern som själva gör musik, 90 procent DJar också. Det är mycket nördar, James har en del helt fanatiska fans som tycker att han är gud, men det blir mer och mer blandat.

Vad skulle hända med din musik om ”Some Polyphony” blev bli ännu större än vad den är idag?

- Jag känner redan att jag har fått mer press på mig. Direkt efter att ”Some Polyphony” släpptes fick jag tio bokningsförfrågningar i veckan. För ett tag sen spelade jag i Tokyo, och när jag tog in basgången från den gick det inte mer än två sekunder förrän alla började skrika och skulle komma fram och skaka hand. Det är vansinnigt hur det fungerar. Jag tror egentligen inte att det ska behöva påverka min musik, för jag har ändå aldrig någon specifik plan kring hur den ska låta. Men jag tror inte att jag kommer att syssla med simpel dansgolvstechno om fem år. Nu i veckan har jag gjort dubstep, med en lite nordisk, vemodig touch.

När hörde du techno för första gången?

- Jag fick låna några CD.skivor av en kille i min paralleklass, Özgur Can, som också är technoproducent idag. En av skivorna var en samling från Docklands. Jag var fjorton då. Så småningom var det en fest på Docklands på en onsdag, utan åldersgräns. Cari Lekebush och Adam Beyer skulle ha genrep för sitt nya liveset. Så vi gick dit. De spelade en timme, och sen bara släckte de ljuset och gick hem. Det var makalöst. Jag minns att jag stod mitt på dansgolvet och bara gapade. Jag var rätt liten då, så hela min kropp vibrerade av alla vansinniga loopar och grejer. Det var så mäktigt. Ljudet var så stort.


The Field

Jag lärde känna The Field på fildelningsnätverket Soulseek. Det var några år sedan. Han hade alltid de bästa, fluffigaste ambientlåtarna i sina delade mappar. Där fanns också en speciell mapp för Wolfgang Voigt, en producent som under nittiotalet stod för mycket av den intellektuella delen av ”minimal techno”. Voigt är chef på technobolaget Kompakt, och The Field heter egentligen Axel Willner. Axel har länge velat starta en klubb som ska heta Den Svävande Baren, där det bara spelas ambient och brus. Jag har länge velat hjälpa honom med det.  

Under de senaste åren har Kompakt blivit populärt långt utanför technokretsar, genom att bredda sina släpp till allt från ett stilla brus till disco, hård techno och The Fields fluffiga, dansanta ambientrökare. På senare år har Kompakts musik mycket kommit att bygga på sin egen historia, tolkad genom tjugoåringar som växt upp med en närmaste religiös beundran för vad bolaget släppte runt millenieskiftet.

Axels fetish är Wolfgang Voigts mörka, dova ambient. Han brukar somna till den. Från en bakgrund i ambient, drones och ”lite avantgarde” började Axel söka vidare bland Voigts olika alias och hittade så småningom fram till technon. Under tiden gjorde han själv musik under alias som Porte och Lars Blek.

Hur fungerar det med djupsömnen när man går och lägger sig till domedagsambient?

- Det går bra. Jag brukar sätta en timer så att det stängs av efter en timme. Men det krävs att man kan musiken utan och innan. Och då är det ju Wolfgang som fungerar bäst.
 
Axels musik bygger på mikroskopiska samplingar av hans egna favoritlåtar. En av de senaste använder Fleetwood Macs ”Everywhere”, som var en stor hit på Sveriges utomhusklubbar i somras.

- Jag samplar aldrig något bara för själva ljudet, utan jag samplar saker jag har en personlig relation till. Det är alltså inte hur det låter ljudmässigt, utan vad jag har för känsla eller för minne till låten. Klyschigt men sant.

Så Fleetwood Mac-grejen är den här sommaren?

- Ja, det kan man säga. Och det är ju fortfarande en jävligt bra låt.

Jag tycker att din musik är extremt romantisk, tycker du det?

- Det är svårt att säga, men det kanske är så, eftersom fundamentet ändå handlar om saker jag känner för grundmaterialet.

Det kommer alltid därifrån?

- Ja gud ja, jag gör till exempel aldrig musik för att det ska fungera på ett dansgolv. Men det brukar ju funka ändå. Folk kanske dansar lite, eller står och svajar. Det är tråkigt att göra musik för ett specifikt sammanhang, det är bättre om man kan använda den till fler saker.

Men mycket techno är ju ändå just funktionell musik, ett DJ-redskap som är bundet till sitt sammanhang på en klubb.

Jo…

Mycket techno är ju i och för sig också ganska dålig.

Där har du svaret på det.

Minilogue

Sebastian Mullaert och Marcus Henriksson sitter i en källare vid Möllevångstorget i Malmö. De har varsin kontorsstol framför en stor maskinpark av datorer och gamla syntar. Sebastian visar mig hur ”känslan” ändras bara av att de byter plats, eller plockar fram den här gamla trummaskinen, eller sätter sig i det här andra rummet. ”Man får olika smekmånader med olika instrument”, säger han. Det luktar lite rökelse.

Under nittiotalet gjorde Marcus och Sebastian stora, byggande låtar. Som Son Kite blev de världskända i trancekretsar, Minilogue är egentligen ett sidoprojekt som på senare tid blivit stort på minimalscenen. Vi pratar om hur det var förr i tiden.  

Sebastian: Det var många delar av trancescenen vi inte gillade, men plötsligt blev vi uppsnappade av ett stort tyskt bolag och lanserade på den marknaden. Vi och Atmos från Göteborg blev lite av frontfigurer för ”minmal trance”. Sen blev man ju bokad till varenda jävla trancefest i hela världen och så satt man bara där och ”jaha”.

Vad tror ni det är för skillnader mellan att upptäcka dansmusik idag och på den tiden ni gjorde det?

Markus: I mitten av nittiotalet var scenen rätt blandad, techno och trance samexisterade och allt var mycket mer öppet. Man åkte till en lada utanför Köpenhamn och tyckte att allt var speciellt och skithäftigt. Idag händer det ju jätteintressanta saker inom elektronisk musik nästan varje helg. Och det är ju på gott och ont att det har blivit så vanligt.   

Sebastian: Det ju omöjligt att sätta sig in i de känslor som ungdomar har idag. När vi precis hade slutat gymnasiet och slängdes in på ett rave var det ju något helt nytt. Den känslan får ju säkert ungdomar fortfarande, men för mig som har gått ut i 15-20 år är det ju inte konstigare att gå till en klubb i Berlin med tvåtusen pers än att gå och hyra en video. Så det är svårt för mig att säga hur scenen är nu. Det som ändå hände för några år sedan, när den här minmal techno-grejen började glida in i någon slags popsammanhang, det har jag ingen som helst koll på. Men hos den gruppen kan jag verkligen tänka mig att tysk techno och den scenen när man fester flera dagar i sträck, känns som en väldigt ny och tuff sak. Men det är svårt att sätta sig in i den upplevelsen. Så om jag ska jämföra med vår ungdom blir min kommentar ju alltid färgad av min gubbighet, ha ha.

Idag jobbar Markus och Sebastian parallellt med sina projekt. De sitter i studion från nio till sex. Minilogoues ”The Leopard” blev en hit i Tyskland i somras, och till hösten släpps några fantastiska Minilogue-låtar på bolag som Crosstown Rebels och Wagon Repair. Ett dubbelalbum, med en 90 minuter lång musikvideo till, ligger också klart i studion på Möllevången.

Minilogues techno låter speciell i sitt sammanhang, stor och organisk, med de fina delarna från trance och de mörka, mjuka delarna från minmalistisk techno. Skivbolaget Traums chef Riley Reinhold, som släppte ”The Leopard”, pratade i somras om hur minimalscenen var på väg att implodera av all musik som pressades ur den. Han förutspådde att de som kommer att överleva i höst är ”de riktiga musikerna, som Minilogue”

- De är så mycket bättre. De har en stor studio, en dyr studio, de har förmodligen en riktig Moog-synt där! Det handlar om var ljuden kommer ifrån, att det inte är några färdiga grejer från ett program. Minilogue jobbar verkligen med detaljer.
 
- Vi är inte för mycket det här laptopgrejen, säger Markus. Det blir lätt för sterilt och platt och rakt.

Sebastian börjar ta på maskinparken igen. Han plockar fram en Moog och pratar om att leka med ljuden, spontaniteten.

- Det är lättare att få ut det lekfulla med rattar och saker att trycka på, saker att ta på, än när man använder en mus. Bara utformandet av en ratt inbjuder ju till en viss typ av rörelse på en viss typ av ljud. Utan att du tänker så blir ju din rörelse någon gång annorlunda, och ljudet också.


Höstens svenska techno

Rice Twins – Reach For The Flute (Kompakt)
The Field – Kappsta (Kompakt)
Minilogue – Hitchhikers Choice (Crosstown Rebels)
Marit Bergman – No Party (The Field remix) (Sony/BMG)
John Dahlbäck – Wet Summer (Kompakt)
Krok – My Little Lollipop (myspace.com/kkrok)
Dibaba – Don’t Forget That You Were Saved In Dada Land (Gigolo)
Agaric – Over The Hill (Kontra-Musik)