Jag såg Bruno igår. Premiär! Det är hemligt vad jag tyckte om den, men alla andra i världen har tyckt något, så. En personlig åsikt är att Chorie Sicha har skrivit den bästa Bruno-recensionen. Den börjar såhär, och blir bättre:

1.

I do not care if Bruno is good for the gays. You know what is good for the gays? A nice dinner at a very expensive restaurant with exceptional service and a dessert on the house, followed by, most likely at a different location, some good old-fashioned ass-fucking. Also maybe a week-long trip to a tiny island on the eastern side of the Peloponnesus.

I think that now it is impossible for a film or television experience to be "good" or "bad" for any group of people. There is no overwhelming media; there is no visual industry that can sway a society, maybe not even incrementally. You know what is good for the gays? Facebook. Also getting it on in rooms with lots of mirrors.

Min favoritvideo just nu är en om en ”konstig tjej” som springer in på en fotbollsplan full av testosteron och skallningar, och gör något som inte kan beskrivas på annat sätt än att hon muckar.

Kommentatorn kan inte sluta prata på det där automatiska, frånkopplade sättet och avslutar med att glida lite på orden, man hör hur han försöker koppla in hjärnan men det går inte: ”hon är väl inget större hot för spelarna”, ”annars är det inte speciellt vanligt att…. tjejer, springer in på planen”.

Mer tjejer som muckar. Den här trailern är det kanske starkaste argumentet någonsin för att åka till New Jersey och bada, eller för att åka till New Jersey överhuvudtaget. Missa inte slutscenen. 

Det känns som att det är i den här posten man ska gratulera Linna Johansson och Pietro. Bebis! Jag är så glad att det är över!

Police Slog Through 40,000 Insipid Party Pics To Find Cause Of Dorm Fire

Alex Schulman morgontidningar sig i DN idag. Hitta felet i det här stycket:

Vilka är då detta bloggande fåtal? Rör det sig om landets intellek­tuella spets? Bloggportalen har en lista över de mest lästa bloggarna i Sverige. Åtta av tio av dessa bloggar utgörs av tjejer i tonåren, som skriver om mode. Det rör sig alltså om ”dagens outfit” i olika former. Det är inte bloggar som bryter ner någon medial hierarki eller sätter någon agenda för något annat än möjligen den yngre delen av mode­världen.

Uppdatering: Isobel Hadley-Kamptz gjorde det. Hon hoppar hellre på DN än Schulman och ser därför texten som ett skämt, så att den kan handla om DN:s människoförakt istället för Schulmans. Problemet med den sortens kritik är att den blir grumlig, och till slut sorterad som vanligt DN-hat. Ingen speciell kommer ta ansvar, konstigt nog.

Förra veckan bad en anställd på utrikesdepartementet mikrobloggstjänsten att vänta med uppdateringar som skulle ha gjorts förra tisdagen, då Twitter var tänkt att ligga nere. Detta för att inte stoppa informationsflödet från Iran.

På onsdagen sa utrikesminister Hillary Clinton att hon inte hade en aning om vad det är, ”I wouldn't know a Twitter from a tweeter”, men att Twitter ”uppenbarligen är väldigt viktigt”.
Hon påpekade vikten av att ”låta folk dela information, speciellt då det inte finns många andra informationskällor. Det är en fundamental rätt att ha möjlighet att kommunicera”.

Diskussionen kring hur mycket sociala medier som Twitter och Facebook verkligen påverkar vad som händer i Iran kommer, precis som den polariserade debatten mellan ”ny” och ”gammal” media, att fortsätta.

Samtidigt känns det symptomatiskt att USAs sextioettåriga utrikesminister trycker på frågan om människors individuella rätt att kommunicera över internet innan hon kommenterar till exempel traditionell pressfrihet, trots att en mängd journalister har fängslats i Iran. Ett erkännande från högsta ort om att vi börjat hämta vår information från nya platser.

Förra måndagen meddelade Expressens chefredaktör Thomas Mattson på sin blogg att Bruce Springsteen nu äger en bunt Dawit Isaak-tröjor.

De överlämnades samtidigt som Springsteen skrev på uppropet för att frige Isaak, den svensk-eretrianske journalist som sitter fängslad i Eritrea efter att ha jobbat på landets första oberoende tidning, Setit.

Under våren har mediekampanjen för Isaak, som tidigare drevs främst på Expressens kultursida, exploderat över de fyra stora tidningarna. Chefredaktörer och journalister har poserat med insamlade namn i händerna och bekymrade rynkor i pannorna. Det finns knappast någon svensk kulturpersonlighet som inte har ställt upp för ”vår kollega”, som Åsa Lindeborg och Karin Magnusson kallade Isaak här i Aftonbladet. Det faktum att han under sin tid i Sverige jobbade som städare talar vi inte lika mycket om.

Anledningen till det stora engagemanget kring Isaak, en prisbelönt poet, dramatiker och journalist, är hans svenska medborgarskap. Kollega verkar han blivit först som fängslad i Eritrea. I svenska pressarkiv finner jag en översatt text av Isaak (som tryckts två gånger av Expressen, 2007 och 2009) bland tusentals artiklar om honom.

Isaaks ansikte har blivit en symbol för hur vi anser oss skydda pressfrihet i andra länder. Det representerar ännu inte mångfald hos vår egen press.

Mediekampanjen för Isaak är omöjlig att kritisera - den kanske till och med håller honom vid liv. Men nu borde det finnas utrymme att diskutera vad som händer om den faktiskt lyckas (som studenten Diane Bimont gjorde i en ursinnig text hos Dala-Demokraten förra månaden).

Skulle Dawit Isaak få jobb på en svensk tidning då? Vem av redaktörerna skulle köpa hans texter om eritreansk kultur och politik? Är hans svenskhet mer användbar som fängslad i Eritrea, än som skribent i Lerum? Vårt patos skymmer lätt sådant. Det är enklare att kampanja mot en uppenbart barbarisk regim än mot sina egna strukturer.