Förra måndagen meddelade Expressens chefredaktör Thomas Mattson på sin blogg att Bruce Springsteen nu äger en bunt Dawit Isaak-tröjor.

De överlämnades samtidigt som Springsteen skrev på uppropet för att frige Isaak, den svensk-eretrianske journalist som sitter fängslad i Eritrea efter att ha jobbat på landets första oberoende tidning, Setit.

Under våren har mediekampanjen för Isaak, som tidigare drevs främst på Expressens kultursida, exploderat över de fyra stora tidningarna. Chefredaktörer och journalister har poserat med insamlade namn i händerna och bekymrade rynkor i pannorna. Det finns knappast någon svensk kulturpersonlighet som inte har ställt upp för ”vår kollega”, som Åsa Lindeborg och Karin Magnusson kallade Isaak här i Aftonbladet. Det faktum att han under sin tid i Sverige jobbade som städare talar vi inte lika mycket om.

Anledningen till det stora engagemanget kring Isaak, en prisbelönt poet, dramatiker och journalist, är hans svenska medborgarskap. Kollega verkar han blivit först som fängslad i Eritrea. I svenska pressarkiv finner jag en översatt text av Isaak (som tryckts två gånger av Expressen, 2007 och 2009) bland tusentals artiklar om honom.

Isaaks ansikte har blivit en symbol för hur vi anser oss skydda pressfrihet i andra länder. Det representerar ännu inte mångfald hos vår egen press.

Mediekampanjen för Isaak är omöjlig att kritisera - den kanske till och med håller honom vid liv. Men nu borde det finnas utrymme att diskutera vad som händer om den faktiskt lyckas (som studenten Diane Bimont gjorde i en ursinnig text hos Dala-Demokraten förra månaden).

Skulle Dawit Isaak få jobb på en svensk tidning då? Vem av redaktörerna skulle köpa hans texter om eritreansk kultur och politik? Är hans svenskhet mer användbar som fängslad i Eritrea, än som skribent i Lerum? Vårt patos skymmer lätt sådant. Det är enklare att kampanja mot en uppenbart barbarisk regim än mot sina egna strukturer.