Entries by emil (201)
semezter
Den senaste månaden har jag varit paj. De flesta jobb har skrivits i en dimma. Min rygg har gått sönder. Det har varit varmt. Det har varit si och så. Jag har egentligen bara siktat mot det här datumet, eller det imorgon. Fyra veckors semester i Sverige. Jag kommer inte kolla mail, eller ens öppna datorn. Tillbaka vid datorn 13 augusti. Tillbaka i New York 2 september. Ring om du vill träffas någonstans, Stockholm, Uppsala, Malmö, jag kommer att vara överallt.
Jag har texter i de nya numren av Sonic och Din Teknik. Några till, om High Places, Lilly McElroy och Fennesz, kommer nog i DN och Aftonbladet den här veckan. Andra som har gått finns här och här och här.
Ta hand om dig.
emil
Post a Comment
Om Oprahs politik (Afttonbladet 1/7)
Om New York (DN 1/7)
Kelley Polar (Sonic 19/3)
Det här handlar om den trettiotreåriga amerikanske musikern Kelley Polar och hans misslyckanden.
castration, if you will
Inte mycket som händer här. Förns nu!
Igår hotade Jesse Jackson att hugga av Barack Obamas... jag kan tyvärr inte säga det rakt ut, vi har en standard som måste följas, men kolla på den här videon så klarnar det.
Om Stuff White People Like (Aftonbladet 12/6)
coming out
Vill bara komma ut med en liten åsikt här. Jag tycker att det är skitbra att det skrivs massor av kulturanalyser av Sex & the City. Jag tycker det ska skrivas fler.
Om ett fenomen får tre, fyra kulturartiklar, eller för den delen blogginlägg, i Sverige verkar många börja skruva på sig. Blir det sex, sju så är det alltid för mycket. För några veckor kändes det som att man inte kunde läsa en svensk kultursida eller blodge utan en text om eller i alla fall referens till Sex & the City-filmen. Många av dem var ganska dåliga, men jag tror inte det är ämnet som ska beskyllas för det.
Den här veckan är det lika svårt att undvika kommentarer om att det nu har skrivits för mycket om Sex & the City-filmen. Snart finns det lika många texter av båda sorterna. Sverige!
Bakom det här finns ju också en sliten debatt om fint och fult och högt och lågt. Jag jobbar oftast med att försöka peta in saker från min generations kultur istället för saker från mina föräldrars när jag skriver. En rätt vanlig hållning de senaste åren har varit att det blivit för mycket ”ta popkulturen på allvar”. Man vill tillbaka till gamla och lite skönt reaktionära värderingar om vad som är bra och dåligt.
Det är väl naturligt att det kommer en motreaktion på hela den vågen, som ändå är minst tio år gammal idag. Men igen: det är nog knappast ämnena som gör texterna dåliga. Och det är ingen självklarhet heller, börja räkna ”popkultur” i svenska medier så ser du vad som tas på allvar och inte. Vissa saker går långsamt. Ofta hinner man positionera sig många gånger, på båda sidor av en debatt, innan något har hänt i verkligheten.
Apple som popstjärna (DN 10/6)
white men 2
Så länge jag brytt mig åtminstone lite om amerikansk opinonsbildning pch opinonsmätande har det alltid handlat om vad kvinnorna, den här främmande och oberäkneliga gruppen, ska ta sig för nu, var de ska ta vägen och vad håller på med. Som efter Hillarys hej då-tal. Kanske ibland att man pratar om de viktiga afroamerikanska rösterna, det andra främmande folket.
I år kanske det äntligen är dags för en undersökning om vad fan vita män håller på med. De som är så mycket norm att man inte behöver bry sig. Jag såg precis en mätning där Obama leder lite över McCain och det mesta ser vanligt ut, men siffran som stod ut var att McCain slår Obama med över 20 % bland vita män. Den här gruppen, normen, är den jag vet absolut minst om i USA. Önskar mig lite mer grävande journalistik där. Susan Faludi, hela bunten. Allt ni har tack.
Jag skriver förresten mer om vita människor i dagens Aftonbladet. Texten kommer här sen.
Hej då Hillary (Aftonbladet 10/6)
080610
Jag äter yoghurt på min trapp klockan 9.30. Det ska bli 40 grader idag igen. Mina två grannar står som vanligt vid grinden och tjafsar med alla som går förbi på trottoaren. En rasta i linne går förbi.
Grannar: HI WERE U GOIN FRIEND?
Rasta: To the store.
Grannar: Why? It's hot.
Rasta: Well.... I roll up mi spliff, OK?
Grannar: ALRIGHT
Rasta: Then I realise.... I GOT NOTHING COOLING IN THE FRIDGE.
Grannar (djup sympati): OOOOO OK
Fem minuter senare: Rastan kommer tillbaka med en liten flaska Guinness i en papperspåse.
ALLA: ALRIGHT
Och så gick jag in och skrev en till liten kultursidestext
Rice Twins (DN 11/6)
hello brooklyn?
Svenskar som kommer till New York och säger att de ska "åka till Brooklyn" syftar oroväckande ofta på Williamsburg (ett område längt i norr där ett par gator har översvämmats av hipsters) och sen åker de dit. Jag tjatar om att Brooklyn är mycket bättre än så och försöker få folk att turista ungefär var som helst förutom Bedford avenue. Williamsburg är jättefint, men kanske inte just precis där. De senaste åren har det dock blivit en nya slags ny nivå, lite som en utställning av alltihop. Det har blivit lite som i den här videon. Full transparens: jag har till och med sett det här bandet, i ett garage i Queens. Göder odjuret.
amychelsea
Jag har varit på en läng Amy Poehler-kick de senaste veckorna. Istället för alla youtubes jag vill hälla över er: en kombination. Chelsea Peretti och Poehler: de TVÅ roligaste människorna.
summerjam
Jag missade radiokanalen Hot 97:s årliga hiphopfest i söndags. Det hade blivit för mycket bara. Nu sitter jag på Youtube och ångrar mig, som vanligt.
årets vers
Young flossy, flossy/young flashy, flashy/Santana, AKA young splashy, splashy.
Senare:
Try to tell em/they don't hear me though/they wonder why we leaving puddles everywere we go
Gangsta 2008: att vara extremt blöt.
fel
En tråkig sak idag: Någon har googlat på ”ingångslön för journalister” och kommit hit. Cirkulera. det finns inget sådant att se här, inget som kommer göra dig glad. Men jag tycker du ska bli journalist, om du är intresserad av att skriva om något specifikt. annars: helst inte. Lycka till .
den första jag tänkte på när jag vaknade idag
Följande hände i tv-soffan igår: Obama vann, Hillary gav inte upp. I sitt tal bad hon oss att gå till hennes hemsida och ge förslag på vad hon skulle göra. Obama-människorna förbannade, för att hon pajar deras kväll. Alla på TV förbannade för att hon pajar deras kväll. Ingen förstår vad Hillary vill åstadkomma, genom att göra alla förbannade. Vill hon bli vicepreseident så kommer hon nu bli det medan alla omkring henne är arga.
Är det något med Clinton-familjen, något konstant, så är det ju att de aldrig har brytt sig ett skit om vad någon tycker. Jag är fascinerad av hur de lyckas vara de enda som liksom står utanför och ovanför media. De känner inget som helst ansvar att vara logiska med någon. Med deras historia kan man förstå hur de kommit till den slutsatsen, och det är hisnande att titta på. Det är bara för alla andra att fortsätta följa med.
Igår skickade de ut sin gamla vän Terry McAuliffe, numera officiell talesperson för kampanjen. Alla tyckare på CNN och MSNBC satt och exploderade. När vi råkade zappa över till Comedy Central och Jon Stewart satt McAuliffe där istället och försökte vara rolig. Han vitsade om att de hade vunnit och att Barack kunde kiss my ass och han lät precis exakt som när han är på de riktiga nyhetssändningarna. Igår kväll suddades skillnaderna ut en gång för alla. Publiken skrattade inte, de visste inte vad som hände. Ingen vet det idag, vilket känns som Hillarys enda chans att få fortsatt TV-tid. Ett amerikanskt uttryck jag gillar: mind-boggling.
Amy Poehler (DN 29/5)
Komikern Amy Poehler, Saturday Night Lives största stjärna och Angie i nya komedin ”Baby Mama”, går varje söndagkväll till en mörk källare på västra sidan av Manhattan, ett ställe hon är mer stolt över än något annat i sin karriär. En före detta stripklubb med en låg scen. Hon kallar den ”min svarta låda”.
