Den senaste månaden har jag varit paj. De flesta jobb har skrivits i en dimma. Min rygg har gått sönder. Det har varit varmt. Det har varit si och så. Jag har egentligen bara siktat mot det här datumet, eller det imorgon. Fyra veckors semester i Sverige. Jag kommer inte kolla mail, eller ens öppna datorn. Tillbaka vid datorn 13 augusti. Tillbaka i New York 2 september. Ring om du vill träffas någonstans, Stockholm, Uppsala, Malmö, jag kommer att vara överallt.

Jag har texter i de nya numren av Sonic och Din Teknik. Några till, om High Places, Lilly McElroy och Fennesz, kommer nog i DN och Aftonbladet den här veckan. Andra som har gått finns här och här och här.

Ta hand om dig.  

Igår hotade Jesse Jackson att hugga av Barack Obamas... jag kan tyvärr inte säga det rakt ut, vi har en standard som måste följas, men kolla på den här videon så klarnar det.

Vill bara komma ut med en liten åsikt här. Jag tycker att det är skitbra att det skrivs massor av kulturanalyser av Sex & the City. Jag tycker det ska skrivas fler.

Om ett fenomen får tre, fyra kulturartiklar, eller för den delen blogginlägg, i Sverige verkar många börja skruva på sig. Blir det sex, sju så är det alltid för mycket. För några veckor kändes det som att man inte kunde läsa en svensk kultursida eller blodge utan en text om eller i alla fall referens till Sex & the City-filmen. Många av dem var ganska dåliga, men jag tror inte det är ämnet som ska beskyllas för det.
Den här veckan är det lika svårt att undvika kommentarer om att det nu har skrivits för mycket om Sex & the City-filmen. Snart finns det lika många texter av båda sorterna. Sverige!

Bakom det här finns ju också en sliten debatt om fint och fult och högt och lågt. Jag jobbar oftast med att försöka peta in saker från min generations kultur istället för saker från mina föräldrars när jag skriver. En rätt vanlig hållning de senaste åren har varit att det blivit för mycket ”ta popkulturen på allvar”. Man vill tillbaka till gamla och lite skönt reaktionära värderingar om vad som är bra och dåligt.

Det är väl naturligt att det kommer en motreaktion på hela den vågen, som ändå är minst tio år gammal idag. Men igen: det är nog knappast ämnena som gör texterna dåliga. Och det är ingen självklarhet heller, börja räkna ”popkultur” i svenska medier så ser du vad som tas på allvar och inte. Vissa saker går långsamt. Ofta hinner man positionera sig många gånger, på båda sidor av en debatt, innan något har hänt i verkligheten.

Så länge jag brytt mig åtminstone lite om amerikansk opinonsbildning pch opinonsmätande har det alltid handlat om vad kvinnorna, den här främmande och oberäkneliga gruppen, ska ta sig för nu, var de ska ta vägen och vad håller på med. Som efter Hillarys hej då-tal. Kanske ibland att man pratar om de viktiga afroamerikanska rösterna, det andra främmande folket.

I år kanske det äntligen är dags för en undersökning om vad fan vita män håller på med. De som är så mycket norm att man inte behöver bry sig. Jag såg precis en mätning där Obama leder lite över McCain och det mesta ser vanligt ut, men siffran som stod ut var att McCain slår Obama med över 20 % bland vita män.  Den här gruppen, normen, är den jag vet absolut minst om i USA. Önskar mig lite mer grävande journalistik där. Susan Faludi, hela bunten. Allt ni har tack.

Jag skriver förresten mer om vita människor i dagens Aftonbladet. Texten kommer här sen.