Det är sällan som New York inte är över, bättre förr, eller roligare på andra sidan någon bro.

Många som bor här verkar känna hur det fantastiska rinner dem mellan fingrarna. Man kom hit för stadens rykte och berömda historia, men får bara spillror och glimtar. ”Det här området har verkligen förändrats” säger alla, oftast med något ledset i rösten. Man tycker det har blivit mindre spännande, dyrare, kanske fler turister. Men citatet ringar också in vad New York alltid gjort bäst.  

I söndags stängde restaurangägaren och aktivisten Florent Morellet sin legendariska diner Florent i New Yorks Meatpacking District med en fest. Minnen från New Yorks senaste tjugo år som västvärldens kulturbärare sprang omkring inne på den lilla bistron. Florent, som varit öppet dygnet runt sedan -85, var en självklar medelpunkt för både stadens gayrörelse och dess konstscen, liksom för politiker, journalister, poliser, folk från kvarteret. Klockan sju, i kön utanför, såg vi genom ett immigt fönster hur många av dem redan var nakna. Andra bar frack och fluga. Tre barn dansade i ett hörn.

Inför Florents stängning gjorde alla tidningar långa hyllningsartiklar. De flesta skrevs av reportrar som försökte få Morellet att säga arga saker om hyreshöjningar och den gentrifiering som tränger ut ”genuina” New York-restauranger. De ville höra ett ”området har förändrats” med avsky i rösten. Morellet upprepade istället sitt mantra: New York förändras hela tiden. Det var därför jag flyttade hit från Paris. Paris är gammalt och ändras inte. Förändring är bra. New York är inte autentiskt, det var det inte då och kommer aldrig att bli.  

Många säger att stadens uteliv inte är sig likt sedan elfte september och ett par klubbhatande borgmästare. Men allt finns fortfarande här. Reggaescenen i östra Brooklyn tuffar på. Indiescenen är lika hippieaktig som den var för några år sedan, rapscenen lika oviktig nationellt. Det popband som skulle bli det nya Strokes, Vampire Weekend, är lika bra men gör inte samma avtryck. Det var ett tag sedan två disparata musikstilar eller konstgenrer blandades på det klassiska New York-sättet och gav eko över världen. Idag får man gå till maten för sådant.
Det finns ingen grupp, konstnär eller filmare från New York som varit så omtalad de senaste åren som David Chang, en liten rund kock. Hans enkla East Village-restauranger Momofuku Noodle Bar och Momofuku Ssäm Bar kom i precis rätt tid: samtidigt som många unga människor börjat lägga pengar på mat istället för på skivor eller sneakers.

De senaste åren har New Yorks restaurangscen, precis som många andra storstäders, lagt tonvikt vid ekologiska, närodlade råvaror och enkla, rena smaker. Autentisk, ”riktig” mat. Changs idéer, som inspireras lika mycket av amerikansk snabbmat som av sina föräldrars koreanska ursprung, står ofta i motsats till den här trenden. Han använder billiga tillsatser, som den thailändska ketchupen Scriracha, och köper för Momofukus berömda ”pork buns” bröd från ett stort bageri i Chinatown, istället för att göra allt från grunden med hjälp av ekologiskt mjöl malt av en välmående New Jersey-bonde.

I våras öppnade Chang Momofuku Ko, en pytteliten restaurang med tolv stolar samlade runt ett öppet kök, där han erbjuder en fast meny bestående av 8-10 rätter, serverade av kockarna själva. Reservationerna, som bara tas emot en vecka i förväg och via en hemsida, har varit årets accessoarer på Manhattan. Jag jobbade i två veckor på min.

Kvällen på Momofuku Ko slutade med att en vän och jag gick därifrån skrattande och snurriga, höga på mat. Vi hade ätit en panna cotta inspirerad av sörjan som bildas på botten av en skål cornflakes med mjölk, fryst gåslever hyvlad över lycheefrukter i Rieslinggelé, en gourmetversion av ett fläskchips, ägg kokt i rökt vatten med små perfekta potatischips till - en version av den mest amerikanska av frukostar.

Maten är full av referenser men tom på nostalgi. Blinkningarna så många och förvirrade att de skapar något nytt. Ombedd att beskriva vad han gör har brukar Chang bara säga ”amerikansk mat”. Han har också förklarat att ”om du vill ha autentisk mat, åk till ett autentiskt land”.
Hela Momofuku-upplevelsen är djupt icke-autentisk. Det gör den genuint amerikansk och genuint New York, precis som Florent Morellet och hans entusiasm över hur allt en gång heligt ska rivas upp och byggas om.

Festen i söndags avslutades med att Florent själv rev av sig tröjan. Han höll tal från bardisken och ropade ut sin kärlek till staden med bred fransk brytning. Folk grät. Den sista låten var Odysseys ”Native New Yorker”.