Det här handlar om den trettiotreåriga amerikanske musikern Kelley Polar och hans misslyckanden.

Polar, som egentligen heter Mike Kelley, gör orkestral, loj discopop, en blandning av hans bakgrund i klassisk musik och fascination för elektronisk. Den har aldrig riktigt passat in i sitt sammanhang - hos skivbolaget Environ och produktionsduon Metro Area, som Kelley ofta arrangerar stråkar åt - men det är också svårt att se var den hade passat bättre. Kelley har aldrig haft något som liknar en hit. De som gillar honom brukar göra det intensivt.   

För sex, sju år sedan var Environ och deras uppdatering av gammal dansmusik något av det hippaste som fanns. Utgivningen centrerades kring Morgan Geist, en skivsamlande DJ och producent som tillsammans med Darshan Jershani bildade Metro Area, som släppte klassikerna ”Miura” och ”Caught Up”.

Under en vecka i februari träffar jag Geist och Kelley på två väl planerade restaurangbesök, eftersom både jag och Geist, nu närmare trettio och över, har bytt stora delar av vinylsamlarintresset mot ett liknande nörderi kring mat. Kelley är bara glad för det lilla. De senaste åren har han bott i ett skjul utan rinnande vatten i New Hampshires skogar, fem timmar norr om New York, för att ”komma bort från frestelser”.  
- Min första kontakt med Mike var på college, berättar Geist på Jean-Georges i Manhattans midtown. Jag var väldigt inne på techno. En dag, kanske 1992, satte jag på studentradion och någon spelade den absolut galnaste technon. Det här var mitt i Ohio. Extremt svårhittade Black Dog-.produktioner, en superobskyr Carl Craig-produktion, massa sånt. Sen kom en låt som inte ens jag, technonörden, hade hört. Jag ringde station och bara ”vad är det här för något, det är fantastiskt!” Mike svarade: ”Jag vet inte! Jag bara spelar saker! Jag har lånat en hög med skivor! Visst är det fantastiskt! Jag är vikarie här.” Det är väldigt han, att vara så entusiastisk inför något han inte vet vad det är.

När Kelley växte upp brukade han lyssna på discoversioner av låtarna från Star Wars-soundtracket tillsammans med sin syster (som idag gör musik under namnet Blevin Blectum) samtidigt som han lärde sig spela violin. Familjen flyttade runt i New England. Kelley hamnade till slut i New York, på det prestigefulla musikkonservatoriet Juilliard (lägst intagningsporcent i USA, just före Harvard och Yale). Kelley hatade snobbismen där, men det höll ända fram till hans slutrecitation. Reglerna sa att man var tvungen att göra den tillsammans med andra elever på skolan. Kelley förberedde istället en improvisation med en sitarspelare, en libanesisk sångare, en digiredoo-spelare, och slängde in ett ett par Metro Area-låtar han arrangerat stråkar till. Han blev utslängd. ”Jag spelade ändå Brahms och allt. Men de gav mig inget diplom.”

Det finns många liknande historier. Alla är inte sanna. Både Environ och Kelley älskar att spä på myten.
- Det finns ju en Kelley Polar och en Mike Kelley, säger Morgan Geist. Men gränsen är otydlig även för mig. Problemet är att det mesta han berättar som låter fake är på riktigt. Mike hade en berättelse om hur han missade en flight till Cypern på Newarks flygplats och träffade en dotter till någon mystisk prins från Mellnanöstern medan de väntade.Hon ville att han skulle komma till hennes land och spela, erbjöd honom massor av pengar. Han gjorde det och de hade något slags förhållande. Det låter som skitsnack. När jag kollade upp det visade det sig att allt det där hände, men att det var på Bostons flygplats. Det var den delen han hittade på.

I slutet av februari hade Environ fest på en klubb i Greenpoint i norra Brooklyn. Skivbolaget fyllde tretton och firade sin bar mitzvah, den högtid trettonåriga judiska pojkar går igenom, som ofta avslutas med en stel familjefest. På ett bord längst bak i lokalen stod några brickor med knisch, en judisk potatisbulle. Studio B brukar vanligtvis vara fullt av de unga, hippa människor som nuförtiden bor i den här delen av staden. Ikväll var klubben späckad av nördar över trettio. När jag mailade Geist och oroade mig för att inte hinna dit innan det blev fullt svarade han ”Det är lugnt. Vi är inte Justice”.  

- Det var någon som sa till mig under kvällen, ”yeah, mycket fula människor här ikväll”, berättar Geist senare. Jag kände att det var många som log på ett väldigt ocoolt sätt. Det var kul att det fungerade. Det är inte 2002, folk är inte galna i Environ längre.

En liten rödhårig man med små speglar fastsydda på sin skjorta gick upp på scenen. Band följde honom - trummis, keybordist, sångerska. Kelley tog micken, tackade alla för att de hade kommit, förklarade att de skulle spela nio låtar ikväll, ”möjligen tio”, och att han skulle börja med att läsa en kinesisk dikt.
 

- Jag sysslar med mycket katastroftänkande, säger Geist. När han började med dikten tänkte jag ”fan, folk kommer gå hem.” Sedan kändes det som att publiken ändå gav honom en chans, ungefär som ”han är dum i huvudet och det ska jag ge honom respekt för”.

Spelningen blev lite av en succé. Kelley åmade sig och spelade plötsliga violinsolon. Som extranummer gjorde bandet en fantastisk cover av Metro Areas ”Caught Up”, den första av deras låtar med Kelleys stråkar på. Metro Area själva stod i ett DJ-bås bredvid och såg rörda ut. Sedan gick Morgan Geist upp på scenen tillsammans med Junior Boys sångare Jeremy Greenspan, som också spelade skivor under kvällen, och vitsade om judar en stund. Dagen efter erbjöd han pengar för att jag skulle förstöra filmen i min digitalkamera. Det var en småfånig fest som gick lite överstyr - en bar mitzvah.

Kelley Polars liveshower reflekterar hans syn på sin musik och de som lyssnar på den. Det är ofta ambitiöst och tillkrånglat. Dagen efter Studio B pratar han om de fantastiska fönstermålningarna i katedralen i Chartres.
- Det var deras specialeffekter. Kan du tänka dig att leva utan elektricitet och gå in i den kyrkan för första gången, någon gång på sextonhundratalet? Solen lyser in genom fönstren samtidigt som de spelar någon extremt komplex musik. Så ska mina spelningar vara. Ibland känns det som att vi inte vill skapa utomkroppsliga upplevelser idag, inte ens i kyrkorna.

Under en spelning för några år sedan på nedre Manhattan var Kelley klädd i en dräkt gjord av blinkande ljusdioder. Hans stråkgrupp var klädd i blommor. Kelley tyckte att en av låtarna skulle vara en kärlekslåt till sig själv från en utomjording, så en vän fick klä ut sig i en sovsäck. ”Det blev en rymdlarv som ungefär fyra personer i första raden kunde se”.

Kelley hade också en tanke om att spelningen, eftersom den inte kunde bli så grandios som han ville ha den, skulle framställa honom som en socialt introvert person - en lätt sak om man sitter på en stol med gitarr i handen, svårare om du är klädd i lampor.  

- Jag vill att det ska vara som när folk gick in i Chartres-katedralen och bara ”vad ÄR det här?” sa Kelley till mig medan vi provade vin i West Village. På kvällen skulle han resa tillbaka till sin stuga i skogen.

- Men resurserna saknas ju ofta, så jag syr bara speglar på en vit skjorta och rultar ut på scenen. Allt bra jag har gjort bygger nog egentligen mer på misslyckanden än på kreativitet.