Följande hände i tv-soffan igår: Obama vann, Hillary gav inte upp. I sitt tal bad hon oss att gå till hennes hemsida och ge förslag på vad hon skulle göra. Obama-människorna förbannade, för att hon pajar deras kväll. Alla på TV förbannade för att hon pajar deras kväll. Ingen förstår vad Hillary vill åstadkomma, genom att göra alla förbannade. Vill hon bli vicepreseident så kommer hon nu bli det medan alla omkring henne är arga.

Är det något med Clinton-familjen, något konstant, så är det ju att de aldrig har brytt sig ett skit om vad någon tycker. Jag är fascinerad av hur de lyckas vara de enda som liksom står utanför och ovanför media. De känner inget som helst ansvar att vara logiska med någon. Med deras historia kan man förstå hur de kommit till den slutsatsen, och det är hisnande att titta på. Det är bara för alla andra att fortsätta följa med.

Igår skickade de ut sin gamla vän Terry McAuliffe, numera officiell talesperson för kampanjen. Alla tyckare på CNN och MSNBC satt och exploderade. När vi råkade zappa över till Comedy Central och Jon Stewart satt McAuliffe där istället och försökte vara rolig. Han vitsade om att de hade vunnit och att Barack kunde kiss my ass och han lät precis exakt som när han är på de riktiga nyhetssändningarna. Igår kväll suddades skillnaderna ut en gång för alla. Publiken skrattade inte, de visste inte vad som hände. Ingen vet det idag, vilket känns som Hillarys enda chans att få fortsatt TV-tid. Ett amerikanskt uttryck jag gillar: mind-boggling.