Komikern Amy Poehler, Saturday Night Lives största stjärna och Angie i nya komedin ”Baby Mama”, går varje söndagkväll till en mörk källare på västra sidan av Manhattan, ett ställe hon är mer stolt över än något annat i sin karriär. En före detta stripklubb med en låg scen. Hon kallar den ”min svarta låda”.  

Upright Citizens Brigade är en improvisationsteater som efter tio år i New York allt oftare kallas stadens främsta humorinstitution. När en journalist påpekade det för Poehler höll hon med, men tillade att ”det fortfarande är den typ av institution där tre av fyra grundare är höga på styrelsemötet”.

På söndagkvällarna ställer sig en samling skådespelare på scenen. Föreställningen heter ”Asssscat!”. Publiken, som ofta väntat i två, tre timmar på biljetter, skriker ut ett ord, som sedan är grund för kvällens helt improviserade scener. Det är som att uppleva en modern danstrupp framföra något avancerat, väldigt snabbt, medan man ligger och vrider sig av skratt i en utspilld öl.

En söndag för inte så länge sedan gjorde fler ur publiken just detta, medan Poehler, en av UCB:s grundare, spelade en lantisbrud som vrålandes klättrade över ryggarna på de andra i gruppen. ”Jag gillar att hon är, eh, stark på scenen”, sade Anthony King, som koordinerar UCB:s föreställningar.

Idag får Poehler mest uppmärksamhet för sitt porträtt av Hillary Clinton och sin roll som nyhetsankare på Saturday Night Live, men hennes roligaste karaktärer är ofta den sortens unga tjejer många i USA fortfarande gladeligen kallar ”white trash”.

Där finns Amber - den enbenta dokusåpedeltagaren med lågt blodsocker, magproblem och ett gigantiskt självförtroende och Angie, den fattiga förortstjejen i ”Baby Mama” som går med på att föda en rik Philadelphia-kvinnas barn.

Poehler är också fantastisk på att spela gapiga ungar, eller vuxna som uppför sig så, med sin genomträngande röst och gälla skratt.

När vi träffas i en hotellsvit på Manhattan erbjuder bjuder hon godis ur en skål och studsar i soffan. Jag frågar vad hon skrattade åt som barn.

- Jag har alltid gillat folk som fullständigt gav sig hän. Självklart gillade jag Monthy Pyton och Woody Allen. Men du vet skillnaden mellan att kommentera något och att liksom helt gå upp i det? Jag blev kär i de som riskerade fysisk skada, eller riskerade att se riktigt riktigt löjliga ut, som Phyllis Diller, Gilda Radner och Jim Carrey. Fåfänga kan vara ett stort hinder i humor.
 
Jag har läst om staden du kommer ifrån, Burlington, utanför Boston. Det låter som stället hjältinnan i ett klyschigt manus flyr från, för att söka spänning…
- Burlington är en gullig stad, väldigt homogen, alla är låg/medleklass. När jag växte upp hade alla hade samma typ av bil, samma typ av hus, tjänade lika mycket, men inte så mycket. Det fanns alltid en längtan att komma till nästa steg. Vi var omringade av massor av andra, rikare städer. Vi var lite slitna i kanterna.
 
Du verkar ofta hitta humor i någon slags strävande, vit underklass. På ett sätt känns den gruppen som den sista det fortfarande inte är tabu att driva med i USA. Uttryck som ”white trash” är fortfarande ganska vanliga.  
- Eller rika vita människor! Glöm inte dem. Men jag håller med, jag tror att man är tillåten att ta tag i båda extremerna fortfarande, men inte mycket där emellan. Det känns som att Amerika bara just de senaste åren har börjat bry sig om en sak till exempel engelsmän alltid varit helt besatta av: tanken om klasskillnader.

Och du står vid frontlinjen..
-Ja, jag leder rörelsen. HAHA.

När Poehler i början av nittiotalet tog en nybörjarkurs på Second City, den improvisationsteater i Chicago som tränat många av vår generations roligaste amerikanska komiker (se artikel i DN ??/?), hette hennes lärare Anne Libera.

- Jag har ett tydligt minne av Amy, säger Libera i en telefonintervju. Det är från början av kursen, när hon spelar en karaktär som sitter i fängelse för att ha mördat någon. Hon pratar med sin advokat och kan absolut inte förstå varför hon sitter i fängelse för att ha mördat den här personen som irriterade henne så mycket. Amy visade upp en fullständigt logisk tankeprocess. Man förstod hur karaktären kom fram till sin slutsats, varför hon kom fram till den, men också varför hon aldrig skulle förstå varför resten av samhället inte höll med. Amy är bra på att jobba med mörka sidor samtidigt som hon håller fast vid en karaktärs integritet.  

När Libera förklarar det viktigaste i Second Citys motto: regeln att alltid spela ”på toppen av sin karaktärs intelligens, att de ser och upplever allting precis som du” sätter hon fingret på varför Poehler senare roller sällan känns nedlåtande: de är mer människor än vitsar.
 
- En sak jag tycker är intressant med Amys karaktärer är att du kan se på dem hur de tar in information, säger Libera.

På hotellrummet har Poehler avverkat en rad ämnen: ”Baby Mama”, som helgen efter ska toppa de amerikanska biolistorna, Stockholm, där hennes bror bor, samt en helikopter i guld, innan jag åter frågar om Angie, den slitna tjejen i ”Baby Mama”. Händer det aldrig att hon håller igen, eller ångrar sig i efterhand, på gränsen mellan gestaltning och karikatyr? Poehler ligger i soffan nu.

- Om man är för trygg blir man också för självmedveten, det kan förstöra för en komiker. Det är också regissörens jobb, att hålla tillbaka. Som med Angie i ”Baby Mama”, det var självklart viktigt för mig att hon blev en riktig person. Samtidigt går hon igenom stora förändringar i filmen, så ibland måste man bara låta henne göra… barnsliga saker. Men det fanns absolut situationer där man ville skydda henne.  

Så hur skyddar man en enbent tjej som står och häller Chicken McNuggets i BH:n i olika dokusåpor ?
- OK, Amber är mer av en sketch, det erkänner jag. Med henne handlar det om att gå så långt man kan. Där tänker jag mer: ”hur kan jag hitta det störigaste vraket till tjej?”