En av årets mest omtalade amerikanska bloggar heter Stuff White People Like och listar i träffsäkra texter just sådant: ekologisk mat, modern design, att plugga utomlands, hata multinationella företag och att vara den enda vita personen på en ”etnisk” restaurang. Även filmen ”Juno”.

Christian Lander, den 29-åriga (och vita) copywriter från San Fransisco som skriver bloggen, riktar alltså inte sin satir så mycket mot en specifik hudfärg som mot en allmänt uppburen, kulturintresserad grupp människor som äter nyttig mat och ofta röstar vänsterut. ”White people” betyder här ungefär samma grupp som i Sveriges innerstäder brukar beskrivas som ”medelklass”, ofta med lätt avsmak.

Några månader efter att Stuff White People Like startat i vintras hade man miljontals besökare och debatterades på nationell nivå i USA. De flesta påpekade att bloggen är extremt rolig (sant) medan vissa, som Gregory Rodriguez i Los Angeles Times, också tyckte att den reflekterar vita amerikaners transformation till minoritet i större städer. Att den hjälper vit medelklass se sig själv som en av många amerikanska grupper, istället för som norm. Andra, som The New Republics Adam Sternbergh, tyckte inte att satiren är effektiv eftersom dess ”mål också utgör större delen av dess publik”. Lander själv brukar citera en kommentar på bloggen, ett svar till några vita som tyckte den var rasistisk: ”Det är stor skillnad, du har aldrig blivit nekad ett jobb för att du gillar yoga och dyra mackor”.

Efter att ha existerat i två månader såldes Stuff White People Like som bok till förlaget Random House. Förskottet uppgavs vara runt 350 000 dollar. Boken släpps om ett par veckor.  

Den svenska kritiken mot folk som uppför sig medelklassigt är tyvärr sällan så rolig som Landers, men delar Stuff White People Likes grundproblem. Många svenska kulturdebatter består till exempel av att någon kritiserar hur medelklassigt någon annan ur medelklassen har uppfört sig. Man ser det som modigt att kritisera och driva med sig själv och andra ur samma grupp, att ”klä av” och utöva ”mediekritik”, men det bestående resultatet blir ofta mest att vi har hållit strålkastaren kvar på oss själva.

Det ska kännas lite oroligt i magen för vita att läsa Stuff White People Like. På svenska kultursidorna ska vi gärna oroa oss över och kåsera om vår egen grupps fjantighet. Sedan kan vi luta oss tillbaka i trygghet över att diskussionen, även om den ibland är höggljudd, nedlåtande och bråkig, i alla fall alltid kommer handla om oss. Det finns inget white people gillar mer än att skratta åt och debattera vår egen status, för att sedan utan skuldkänslor återvända till att odla den.