Vill bara komma ut med en liten åsikt här. Jag tycker att det är skitbra att det skrivs massor av kulturanalyser av Sex & the City. Jag tycker det ska skrivas fler.

Om ett fenomen får tre, fyra kulturartiklar, eller för den delen blogginlägg, i Sverige verkar många börja skruva på sig. Blir det sex, sju så är det alltid för mycket. För några veckor kändes det som att man inte kunde läsa en svensk kultursida eller blodge utan en text om eller i alla fall referens till Sex & the City-filmen. Många av dem var ganska dåliga, men jag tror inte det är ämnet som ska beskyllas för det.
Den här veckan är det lika svårt att undvika kommentarer om att det nu har skrivits för mycket om Sex & the City-filmen. Snart finns det lika många texter av båda sorterna. Sverige!

Bakom det här finns ju också en sliten debatt om fint och fult och högt och lågt. Jag jobbar oftast med att försöka peta in saker från min generations kultur istället för saker från mina föräldrars när jag skriver. En rätt vanlig hållning de senaste åren har varit att det blivit för mycket ”ta popkulturen på allvar”. Man vill tillbaka till gamla och lite skönt reaktionära värderingar om vad som är bra och dåligt.

Det är väl naturligt att det kommer en motreaktion på hela den vågen, som ändå är minst tio år gammal idag. Men igen: det är nog knappast ämnena som gör texterna dåliga. Och det är ingen självklarhet heller, börja räkna ”popkultur” i svenska medier så ser du vad som tas på allvar och inte. Vissa saker går långsamt. Ofta hinner man positionera sig många gånger, på båda sidor av en debatt, innan något har hänt i verkligheten.