För några år sedan förklarade en av technobolaget Kompakts grundare, Wolfgang Voigt, en lång man med extremt utmejslade drag och en blond frisyr som ser ut att vara fastgjuten på huvudet, varför de gör vad de gör.

På en bänk utanför bolagets kontor i Köln, lutad mot en vägg bakom vilken en bastrumma dunkade stadigt, tittade Voigt mig i ögonen och sa, med sin tyska brytning: ”There is no music after techno”. Han förklarade hur det bästa ur genren, med sina ofta ansiktslösa producenter och referenslösa musik, är så nära fulländning man kan komma. Det var ett av mina tre svulstigaste ögonblick som journalist.

Som producent lade Voigt på nittiotalet grunden till en scen som skulle kallas ”minimal techno”, en beteckning som de senaste åren har dominerat Europas dansgolv. Sedan han startade Kompakt har bolaget varit en av scenens mer melankoliska, romantiska och poppiga delar. Tack vare sin vilja att omfamna nya ljud och genrer har man hjälpt den spridning av techno långt utanför genrens gränser som skett de senaste fem åren.

Det var också Wolfgang Voigt som för några år sedan hoppade omkring på Kompakts kontor efter att ha hört en demo från två studenter i Stockholm, Valdemar Gezelius och Jesper Engström. Rice Twins låt ”Penny and Alexis” fick dela singel med technolegenderna The Orb.
Liksom många andra svenska producenter kom Valdemar och Jesper in på technon via bakvägar. De passar därför perfekt in på Kompakt.

Svenskar intresserade av elektronisk musik brukar ofta klaga på att vi inte har någon klubbkultur att tala om, ett faktum som kanske också har gjort att många av våra bästa technoproducenter kommer från en mer brokig musikalisk bakgrund än till exempel tyskar uppväxta med en bastrumma i vänsterörat, mitt i en klassisk technotradition.

Den svenska dansmusiklegenden Calle Dernulf har sagt till mig att Rice Twins är ett exempel på ”skickliga popkompositörer som tar med sig sitt låtskrivande till technon” och att ”det är då det blomstrar på riktigt”.
Jesper Engström lyssnade mest på postrock i gymnasiet och berättar i en telefonintervju att hans musiklyssnande drog åt ”det där poppiga electronicahållet.”
- Rent rytmmässigt började det väldigt puttrigt, utan några trummor. Man gillade mest de konstiga ljuden. Techno som dunkade var hjärndöd musik som jag inte förstod mig på. Det kom gradvis, senare.

Tidigare, i ett mail, beskrev han Rice Twins musik som ”lite för svajig för att tilltala de där riktigt manliga technomännen, men det är ju så vi vill att den ska låta”, medan Valdemar Gezelius förklarade deras sound med att ”det är väldigt lätt att göra pumpig muskeltechno, så då måste man börja gå ned i alla ljud och få dem konstiga”.

Efter ”Penny and Alexis” har Rice Twins släppt tre tolvor till på Kompakt, fulla av mjuk, melodiös dansmusik. Många låtar har känts som kandidater för att bli årets hittar på technofestivalerna, men melodierna har varit aningen för inbäddade, låtarna lite för mycket av ljudlandskap för att vända upp och ned på ett dansgolv. Gezelius och Engström beskriver sin musik som ”lite skev” och sig själva som ”extremt petiga”.
- Vi vill vi att det ska låta mycket och att det ska låta pilligt, säger Jesper. Det är som en målning som är detaljrik, som man kan vara stolt över, som inte är ett hafsverk om man lyssnar på den ett halvår senare.

I mars mailade de mig en kommande singel, ”The Signifier”, som jag lyssnat på oavbrutet sedan dess. Ett enkelt litet riff stiger och sjunker genom hela låten, som ett enda långt pågående crescendo, medan det bäddas in i klockspel och vad som låter som hornstötar.
”The Signifier” blandar technons hypnotiska repetitioner med ljud som, om låten hade en refräng, vore ren pop. Det är ett bra soundtrack till Wolfgang Voigts filosofi - så nära slutet på musiken som Rice Twins någonsin kommit. Förra veckan, lagom till festivalsäsongen, släpptes singeln av Kompakt.  
- Även om mycket techno är tråkig just nu så tror jag ändå att det är här det finns utrymme att göra grejer, säger Jesper. Det är inom techno man känner att allt inte är helt utforskat än, att det finns utrymme att göra saker som inte hörts förut.

Fakta:

# Köln-bolaget Kompakt har älskat Sverige de senaste åren. Efter succén med producenten The Fields singlar och album har man även släppt musik av John Dahlbäck, Steadycam och Rice Twins. Nyligen blev man förtjusta i den legendariska svenska synthpopgruppen Pluxus senaste album, och släppte det i Europa.

# Medlemmarna i Rice Twins har tidigare spelat i Stockholmska indiepopkonstellationer som Florian och kollektivet Kissing Mirrors.