WASHINGTON DC. I lördags stod Barbara Lee, en medelålders kvinna i sandfärgat hår och vit bomullskjorta, på en läktare i en stor balsal. Hon hade en ”Hillary For President”-skylt i handen och påstod sig beredd att ”vifta som fan med den här”, trots att vi stod bakom ett podium där Hillary Clinton fem minuter senare skulle avsluta sin sjutton månader långa presidentkampanj.

Lee ansåg, som de flesta kvinnor jag pratade med före och efter avskedstalet, att Hillary borde fortsätta. Trots att hon vid det här laget varit uträknad i ett par månader, eller kanske just därför.
”Kan hon försöka för ett annat parti?” tänkte Lee högt medan hon bar sitt plakat högre upp på läktaren.  Hillary Clinton har alltid fått mest sympati när hon framstått som underlägsen.

”Mänsklig”, kallade hela Amerika hennes tårfyllda ögon framför pressen två dagar innan primärvalet i New Hampshire (som hon sedan vände och vann).

När Bills Clintons förhållande med Monica Lewinsky avslöjades gick Hillary från illa omtyckt och radikal presidentfru som inte ville ”sitta hemma och baka kakor” till en mer traditionellt kvinnligt roll: offrets, samt sina första toppar i opinionsmätningarna.
 Under hela sin kampanj har Hillary Clinton tvingats dansa runt det faktum att hon är kvinna, precis som Barack Obama tvingats balansera runt sin hudfärg.

Obama svarade på sin kanske största kris - dagarna när nyhetskanalerna spelade bilder av hur hans pastor vrålade ”God damn America” dygnet runt - med att angripa rasfrågan rakt framifrån, med ett av sina mest hyllade tal. Vissa tyckte att han stakade ut vägen för en ny sorts medborgarrättsrörelse. Clinton höll aldrig samma tal för den amerikanska kvinnorörelsen, trots att många bönade och bad om det. Det sågs som livsfarligt att ”spela kvinnokortet”.

Landets bästa kampanjstrateger kunde inte komma på hur man kombinerar en kvinnlig kandidat med en krigisk ledare, och tog därför bort en av de två. När jag intervjuade två av kampanjens högsta chefer efter en debatt i New Hampshire förra våren vägrade båda ens kännas vid att Hillary är kvinna och upprepade istället orden ”commander in chief”.

Under året gick man sedan igenom en hög med slagord och budskap, samtidigt som Obama modellerades som en ny sorts John F Kennedy, en ny sorts Bill Clinton. För den kvinnliga kandidaten fanns ingen modell. Istället försökte man täcka så många olika baser som möjligt.
Amy Sullivan skriver i Time om hur Obama till slut vann yngre kvinnor, hur medelålders kvinnor delades jämnt mellan kandidaterna och om hur Hillary, den historiska kandidaten, bara vann kvinnor över 65 - sin egen generation och deras mammor.

Mot slutet av kampanjen, när ett par av rådgivarna hade sparkats och Clinton börjat tala mer om och till den majoritet av äldre kvinnor som höll henne kvar på banan, framstod hennes kontakt med kvinnorörelsens grånade ikoner som något blekt och otidsenligt i en kampanj besatt av ungdom och nya löften. Hennes sista inkarnation, den som kämpade tillsammans med gamla och arga kvinnor ur arbetarklassen, upplevdes aldrig så lockande som Obamas frälsarstatus och yngre koalition av väljare.
Förlusten beror inte på att Hillary är kvinna men hennes kampanj pekar, trots alla hyllningar i dagarna, ut problemen för en kvinnlig president. Folk har svårt att se henne framför sig.

Under avskedstalet i Washington talade Hillary för första gången om hur ”vi måste se till att både kvinnor och män förstår vad deras farmödrar och mödrar har gått igenom för att kvinnor ska få lika möjligheter, lika lön och lika respekt”.

Det var då Vivian Cole, en kvinna ”i sjuttioårsåldern” med kritvitt hår som hitills stått fastklamrad vid sin flickvän på en ranglig stol för att skrika, heja och veva med näven, började gråta ned i sin vänstra hand.

På en bänk efteråt spände hon ögonen i mig och förklarade att det var ”ett utmärkt tal”. Cole sa att Amerika är ett sexistiskt land och drog efter andan när jag frågade om Clintons kampanj hade ändrat något.

”Ändring: nej. Framsteg: ja” suckade hon och lutade sig tillbaka mot bänkryggen.