När Tina Fey var sju år gammal skrev hon ett skämt. Det var en bild av två streckgubbar som höll hand och bar på varsinn schweizerost, med bildtexten ”viken vän vi har i ostar”.

Fey och hennes bror brukade göra stand up i hemmet utanför Philadelphia. Publiken bestod av mamma, en pokerspelande hemmafru vars humor Fey ofta nämner som en inspiration, och en pappa som var vetenskaplig skribent och skrev deckare. Hon gömde sig tidigt bakom humor. I åttonde klass sa hon till en kompis, ”Alltså, folk som är roliga som jag - killar gillar inte alltid oss” och fick svaret ”Vad får dig att tro att du är rolig?”.
Fey gick hem, satte sig vid TVn och tittade på ännu mer ”Saturday Night Live”, fler repriser av ”The Mary Tyler Moore Show”.
Efter en dramautbildning flyttade hon till Chicago och Second City, ett ställe hon såg som en väg till TV-rutan. 1997 fick någon på Saturday Night Live upp ögonen för ett par sketcher Fey skrivit, hon fick jobb hos den kanske viktigaste institutionen inom amerikansk humor, blev så småningom chef över manusförfattarna och fick den prestigfyllda posten som ankare på nyhetsparodin ”Weekend Update”.
Fey slutade 2006 för att skapa ”30 Rock” - en serie om livet bakom kulisserna på en SNL-liknande show i New york. Här spelar hon Liz Lemon, en nördig manusförfattarchef.
Fey har tidigare sagt att Second City tvingade henne att ”ha koll på världen” och att man där ”ibland kunde komma undan med att inte vara rolig, bara man var smart”. Hon har jämfört klimatet med det på Saturday Night Live, där allt som räknas är vad som är ”roligt i rummet” - vad som får de andra manusförfattarna att skratta.  
På ett konferenssamtal med journalister förra veckan skrattade Fey själv när jag frågade om något hon sagt om Second City och den genre av skådespelare som kommit därifrån: att de alla är ”intrasslade i sin egen integritet”.
- På Second City lär du dig att improvisera och ta idéer från nyhetshändelser som är viktiga för dig. Man är tränad att det verkligen går att skapa förändring med improvisation och sketcher. Efter det tror jag att man kanske återigen måste lära sig att bara vara larvig.

Kan man säga att du har landat på den larviga sidan nu?
- Well, delvis, men vi försöker fortfarande använda saker som händer i världen för en storyline här och där. Det är en användbar teknik att ha kvar.

Under ett valår är det nästan givet att mycket av den bästa amerikanska humorn handlar om politik. När Saturday Night Live kom tillbaka efter manusförfattarestrejken var Fey den första gästen, och levererade vid nyhetsdesken ett rungande tal om Hillary Clinton som många såg som ett debatinlägg. SNLs porträtt av kandidaterna har den senaste tiden var föremål för diskussion. Är de partiska? Kan man ens anklaga en humorshow för att vara det? Företrädare har svarat med att man går på ”vad som är roligt i rummet”.

Feys 30 Rock plockar i sin tur ofta upp saker ur dagens nyheter, som på Second City, men skyr hellre inte lite av den bananskalshumor som odlas i cirklarna runt SNL, eller den absurdistiska ton serier som ”Arrested Development” har satt. Hennes bakgrund inom amerikansk humor är en bra grund för att ta densamma framåt.

- Vi gillar att lägga ut saker som sätter igång en diskussion, säger Fey. Det var som när min karaktär på 30 Rock sa ”det är 80% chans att jag säger till alla att jag röstar på Obama, men sen kör på McCain”. Det finns en liten del av befolkningen som faktiskt är så. Vi gillar att visa upp dem. Men vår roll är att observera, inte att kampanja för någon.
 
Det citatet ekar av vad något du själv sagt; att du har vänsteråsikter men samtidigt vill känna dig trygg, och i hemlighet längtar efter att en högerpolitiker som Giuliani ska ordna det. Varför är vänsterångest en så bra källa för humor?

- För att det är ett helt galet beteende! Ett beteende vi som bor i New York känner till väldigt väl. Och det finns bra material där, även om jag tror Liz har lite mer av det än vad jag själv har.