För några år sedan stod Chelsea Peretti, min nya favoritkomiker, i ett hörn av en bar på Lower East Side i New York. Där fanns ingen belysning, ingen scen eller något mikrofonstativ. Tanken var att en stand up-show skulle pågå. Folk drack och pratade. Chelsea drog vitsar från det mörka hörnet.  

-    Förmodligen hade ingen i baren ens fattat att det var en show den kvällen. Till slut började jag prata om hur jag hade cancer, om vilken kämpe jag var, om hur jag ska klara mig igenom det, att jag är säker på att jag kommer vinna. Ingen lyssnade. Det var bara jag som skrattade hysteriskt.

-    Det här var förmodligen mitt favoritset någonsin. Jag står och pratar om min cancer i ett mörkt hörn medan folk bara ”mmmm, en till martini tack” och jobbar aktivt på att ignorera mig.

När Chelsea Peretti var liten och bodde på västkusten var hon konstig i skolan. På högstadiet blev hon lite coolare, men på den svarta skola hon gick var hon också ”a total hoochie”, och vad vi i Sverige förmodligen skulle kalla en whigger. Alla hennes kompisar sa att hon skulle älska New York.

-    De sa ”Du är så New York, du är så New York”. De påstod att jag var så frispråkig och framåt, vilket var ett fint sätt att säga att jag var ett arsle.

Till slut flyttade Chelsea ändå. För att plugga engelska och försöka vara rolig som jobb. Hon och hennes bror startade siten blackpeopleloveus.com, om ett vitt par som entusiastiskt berättar om sina svarta vänner (väldigt likt det verkliga par vi fick följa i dokusåpan ”Black. White.” på FX förra året).

Chelsea skrev också för Village Voice och Playgirl och startade 2004 komedigruppen Variety Shac tillsammans med Andrea Rosen, Heather Lawless och Shonali Bhowmik. Nu gör de stand up tillsammans en kväll i månaden, och kortfilmer på varietyshac.com. För närvarande jobbar gruppen med en pilot för kanalen Adult Swim.

Samtidigt gör Chelsea  eget material för web-TV-siten Superdeluxe, bland annat den fantastiska intervjuserien ”All My Exes”. Hon har också skrivit en kommande ”humorbok om media” för skvallersiten Gawker, men framförallt stått på New Yorks komediscener nästan varje kväll de senaste åren.  

- Ju mer jag gör det, desto mindre jobbig blir varje show, det är bara som whatever, här är bara en till grupp dömande människor. Stand up är svårt för att det är så utanför min kontroll. Jag kan jobba på det, jag kan bli bättre, men ibland kan man bara bomba utan att veta alls vad det är. Det kan ha varit publiken, det kan ha varit hur showen var ordnad, det kan vara jag. Ibland har du bara dåliga skämt.

Idag ses Chelsea som en av de största stjärnorna på den nya komediscen som växt fram i New York de senaste åren, ”downtownscenen”, där hipsters går till en rockklubb för att se några komiker istället för att stå och titta på ännu ett gitarrband, vilket känns som ett sympatiskt koncept, tills man förstår att skillnaden inte alltid är speciellt stor.

- Jag har väl ett ganska svårt förhållande till den scenen, kan man säga. Det finns många komedinördar där, vars reaktion på ett skämt inte handlar om ifall de skrattar som människor utan mer om ”hmmm, vad tycker jag, som komedinörd, är riktigt riktigt roligt. Den här veckan”.
Jag tycker downtown-scenen är bra och att det finns många roliga shower där men skulle aldrig kalla mig själv en del av den. Jag försöker utsätta mig för så många olika sorters publik som möjligt.

Kvällen innan vi träffas utsätter sig Chelsea för en källare på The Knitting Factory, en rockklubb i Tribeca. På övervåningen spelar The Meat Puppets. Musiken läcker in i lokalen så fort någon går på toaletten. Kvällen börjar med att en av klubbens dörrvakter berättar några spridda skämt för ungefär femton personer. Sen gör Chelsea sitt vanliga material:  pratar om sin näsa, om att hata New York, om hur hon gör sig ”unrapeable” på klubbar genom att äta små doser sömnmedel varje dag för att bli resistent mot spetsade drinkar, om att se ut som en ”suave Elephant Man”, sådana saker. Mycket av Chelseas humor går ut på att hon står på scenen, ser ut lite som en seriefigur, skrapar med foten och väser i mikrofonen. Ibland några skämt på det. På väg ut från lokalen möter vi en svensexa. Chelsea berättar en historia om Larry David.  

- När han började göra stand up gick han ibland bara upp på scenen, tittade på publiken, sa ”glöm det”, la ned mikrofonen och gick därifrån. Jag vet inte om det är sant eller inte, men det är de historierna man håller i hjärtat. När jag började sa alla att ”publiken har aldrig fel”, precis som de säger i restauranger att ”gästen har alltid rätt”. Men ibland har faktiskt gästen fel. Ibland är publiken ett gäng arslen. Ibland är det en kombination av att jag är ett arsle och de är arslen. Jag vill analysera det där och ta det personligt och tänka på det, men mest handlar det om att gå upp på scenen nästa kväll igen.

Mer Chelsea på varietyshac.com och chelseaperetti.com