I was always told to write for the average reader in my newspaper life. The average reader, as they meant it, was some suburban white subscriber with two-point-whatever kids and three-point-whatever cars and a dog and a cat and lawn furniture. He knows nothing and he needs everything explained to him right away, so that exposition becomes this incredible, story-killing burden. Fuck him. Fuck him to hell.

David Simon i The Believer, Augusti - 07


David Simon, som skapat TV-serien The Wire, började sitt yrkesliv som journalist. Jag menar att han har stannat där genom resten av sin karriär.

När Simon tog ledigt från sitt jobb på lokaltidningen Baltimore Sun för att skriva reportageböcker, som sedan blev TV-serier (hans reportage om Baltimores poliskår, ”Homicide: A year on the killing streets”, blev ”Uppdrag Mord” och boken ”The Corner” om livet som drogberoende i Baltimore blev miniserien med samma namn) gjorde han det kanske för att slippa ”this incredible, story-killing burden” i citatet ovan. För att komma undan kravet att ställa ”förklaringen” framför den värld han såg som sann. När jag på ett kontor i Baltimore frågade Simon vad han ville publiken skulle minnas från The Wire, kom svaret snabbt: ”Att vi aldrig ljög.”   

Den första säsongen fokuserar på en polisenhets avlyssning av en drogring i västra Baltimore (de lyssnar på ”the wire”). I den andra berättas om hamnen, om arbetarna där och en upphittad container full med döda kroppar. Tredje säsongen lägger till stadshuset, kyrkorna och vårdapparaten. Den fjärde borrar sig ned i skolsystemet och familjelivet i Baltimores fattigare områden, genom ögonen på en samling barn. Säsong fem, den sista, handlar mycket om tidningen Baltimore Sun. Samtidigt följer vi stora delar av det persongalleri som introducerats tidigare. Fokus ligger på poliskåren och de på gatan som styr eller påverkas av droghandeln, men The Wire drar linjer av orsak och verkan mellan alla stadens invånare och deras handlingar. Det handlar mer än något annat, som Simon brukar påpeka, om Baltimore.

På en promenad där i maj förra året blev jag chockad av hur verklig TV-serien kändes. En stadskärna av shoppingstråk går snabbt över i kvarter som ser bombade ut. Här säljs friterad kyckling och crack. Befolkningen består till 64 procent av afroamerikaner, 43 procent av dem står utanför arbetsmarknaden (eller ”den vanliga arbetsmarknaden”, som Simon påpekade för mig). Staden har runt 600 000 invånare, 2006 räknade man att 50 000 av dem var drogberoende. 2005 var 52 procent av Baltimores svarta män mellan 20 och 30 dömda till fängelse eller villkorligt. Förra året registrerade man 269 mord, samtidigt som 19.5 procent av stadens befolkning levde under fattigdomsgränsen.  

Bakom siffrorna finns personer som de i The Wire: drogkungar som Marlo, Stringer Bell och Avon Barksdale, deras underordnade Snoop och Bodie, kunder som Bubbles. Poliserna Bunk, McNulty och Kima. Politiker som Thomas Carcetti, polischeferna Daniels och Burrell. Journalisterna Gus och Alma. Lärare och föräldrar, hamnarbetare och hemlösa.   

När den sista säsongen för några månader sedan började i USA hade nästan varje kritiker i landet hunnit utnämna The Wire till det bästa TV-drama som någonsin gjorts. Premiären på en biograf i New York bestod till stor del av stående ovationer (en efterfest bestod av journalister som fulla och beundrande betraktade den gigantiska ensemblen ta över dansgolvet).

Seriens struktur kan vara svår att följa mellan ett par reklampauser. Karaktärer kommer och går, berättelser försvinner och återvänder en halv säsong senare. Jag tror att mycket av The Wires framgång ligger i att den kom samtidigt som vår vana att se TV via DVD-boxar eller nedladdning. Om man kan fortsätta direkt fastnar man, som i en bra roman - ett annat medium serien ofta liknas vid. Som en av Dickens böcker, säger många.

Men även om The Wire liknar ett försök att skriva Romanen om en hel stad, så är den mer än något annat David Simons dröm om bra journalistik. Handlingen är fiktion men bygger på Simon och medförfattaren Ed Burns (en före detta polis och lärare) liv av research och skrivande. Verkligheten virvlar in och ut ur berättelsen.

Synen på The Wire som en klassisk roman är vad som tagit serien in på kultursidorna. Referensen passar i den finkulturella mall många fortfarande behöver för att se något på TV som bra kultur.

The Wire som spegel för en djupt sönderfallen stad, och de journalistiska begränsningar seriens författare sätter på sig själva - deras försök att inte ljuga - är vad som gjort den till ersättning för en försvinnande del av dagens journalistik: det välresearchade reportaget. Det är också vad som gjort serien populär på gatan. Ett nytt sätt för en gammal journalist att nå ut.

The Wire har inte haft samma tittarsiffror, eller genomslag, som till exempel The Sopranos (men visar heller inte upp samma karikatyrer). Förra säsongen sågs av i genomsnitt 4.5 miljoner tittare - en siffra som ofta innebär nedläggning för en amerikansk TV-serie, men en stor publik om man jämför med till exempel en ledande dagstidning som New York Times, som trycker drygt 1.1 miljoner exemplar om dagen (1.6 på söndagar). Utöver tittarna som HBO registrerar (och de DVD-boxar de säljer) är det svårt att mäta The Wires genomslag i annat än anekdoter, men det finns där, kanske främst hos de som aldrig skulle plocka upp en morgontidning eller betala för dyr-kabel som HBO. Bootlegmarknaden blomstrar. David Simon berättar om hur en del av honom njuter varje gång han ser någon sälja piratkopior av The Wire på tunnelbanan.

Sonja Shon, som spelar polisen Kima, flyttade till Baltimore under inspelningen. Hon är övertygad om att serien fått stadens politiker och poliskår att se sig själva i spegeln. I somras berättade Shon för mig om grupper av barn som just efter slutet av The Wires skolsäsong demonstrerade för bättre undervisning i korridorerna på Baltimores stadshus. Om nya försök från stadens sida att ta hand om sina sämsta delar direkt efter en säsongsavslutning, om politiker som blir arga eftersom de hellre vill marknadsföra Baltimores vackra hamn, och om knarklangare från andra städer som lär sig knep från serien. Bredvid henne, på en inspelningsplats just utanför Baltimore, satt Wendell Pierce (som spelar polisen Bunk). Han pratade om seriens påverkan på de den skildrar: En måndag efter att HBO visat ett nytt avsnitt hörde Baltimores riktiga narkotikapoliser inget annat på sina ”wires” än langare som var ursinniga för att en av deras hjältar i serien hade dött.

Tidigt förra året träffade jag en av The Wires många medförfattare på en paneldiskussion i New York. Han berättade om några dagars research i en polisbil i Baltimore. Poliserna plockade upp en elvaårig langare som var van vid att åka till stationen och vägrade säga ett ord, men inte kunde hålla sig när han fick höra att han satt bredvid en manusförfattare från The Wire. Långa teorier om seriens knarkkung Stringer Bell och hans sätt att sköta sina affärer vällde ut. När manusförfattaren undrade om elvaåringens eget liv förstod han inte frågan.

Det finns en lång rad liknande metaberättelser kring inspelningarna. Andre Royo, som spelar den nedgångne knarkaren Bubbles, berättar i en hotellsvit i New York om hur folk tryckte paket med crack i händerna på honom när han väntade på att göra en scen. ”Du behöver de här mer än jag” sa de. Royo kallar det sin ”street-Oscar”.

I en artikel för Baltimore Magazine nyligen berättar Simon om ett telefonsamtal han fått från stadens borgmästare, som var arg på att Simon missat att staden just skapat tusen nya sängplatser för sina drogberoende. ”Var är de sängarna i ”The Wire? Varför visar ni inte det?” ropade han över en högtalartelefon, som om Simon vore en tidningsredaktör.  
 
I ett konferensrum i New York diskuterade jag teorin om The Wire som journalistik med några av seriens skådespelare. Clarke Peters, som gör polisen Lester Freamon, tror på serien som ett verktyg för ”att upplysa folk” men inte som journalistik. Han blir avbruten av Sonja Sohn:

- Folk litar på vad de läser i en tidning, men tänker för sällan på vad som inte hamnar på den där sidan, och varför det inte gör det. När The Wire tittar på media och försöker visa vilka agendor media har, så fyller det en viktig funktion. David försöker verkligen klä av saker och ting. Visst, han har sin egen agenda och sina åsikter, men jag tror ärligt talat att han har mer frihet än vad någon på en tidning har idag.

- Jag undrar om den där frågan är ett tecken på tiden vi lever i, säger Lance Reddick, som spelar polischefen Cedric Daniels. Konst är konst och journalistik är journalistik. Men showen gör sitt jobb främst genom att fungera som journalistik idag. Det finns så mycket vanlig journalistik i det här landet som bara handlar om att sälja saker nu, det finns nästan ingenting kvar som är… informativt.
   
Ett av The Wires genomgående teman är nedmonteringen av Amerikas institutioner. I den sista säsongen är det alltså dags för media: nedskärningen på tidningarna, den ojämna kampen med internet om annonspengar, tonvikten på att förenkla händelseförlopp för att förklara dem. Förutsättningar för en sämre, mindre komplex variant av journalistik. Simon ser en press som inte klarar sitt grundläggande uppdrag: att berätta om de mångbottnade människorna bakom de tydliga siffrorna. Hans mörka syn på papperstidningar finns överallt idag, i USA och Sverige. Många analytiker är överens om att journalistik som vi känner den är en närmast nostalgisk företeelse. En amerikansk studie visar att var fjärde journalist (och var tredje under 35) försöker ta sig bort från sitt yrke - på grund av utbrändhet och brist på pengar och resurser. I The Wires femte säsong gestaltas statistiken av helylleredaktören Gus, som bara vill göra rätt, den karriärhungrige unga journalisten Scott, den sparkade gamle polisreportern Roger och Bill Zorzi, en före detta journalist från Baltimore Sun som skrivit delar av manuset och nu spelar sig själv.

Tidigt i säsongen visar Simon vad han ser som problemet, samtidigt som han svarar på sin egen kultursideshype. Baltimore Sun har fått en ny chefredaktör, James C. Whiting III, tillsatt av ett mediakonglomerat som just köpt tidningen. Whiting vill vinna priser genom att starta en artikelserie om stadens miserabla skolsystem. ”Ordet jag tänker på är ”Dickensian” säger han på ett redaktionsmöte. När några ur personalen protesterar att skolornas svek mot sin elever bara är en liten pusselbit i ett större sammanhang av drogkultur, föräldrars ansvar och fattigdom svarar chefredaktören att ”vi måste begränsa synvinkeln, inte fastna i detaljer”. Efter mer kritik förklarar han att han känner till problemen med skolorna, ”min fru volontärarbetar på en”, men att han vill undersöka något ”där problemen och lösningarna kan mätas tydligt”. Efter fler krav på kontext svarar han ”Och vem ska läsa det?” Scenen kommer från verklighetens Baltimore Sun, och avslutas med att chefredaktören påstår att ”If you leave everything in, soon you got nothing”. Det är inte svårt att förstå vilken sida David Simon står på. The Wire tar med så mycket de bara kan.

Om verklighetens journalistik är så död som den framstår här, precis så nedmonterad som det amerikanska rättsväsendet, polisen och skolorna har visat sig vara i tidigare säsonger, så kanske fiktion som The Wire är det bästa vi har att vända oss till för att förstå världen. Serien är som bäst när den fungerar som den berättande journalistik Simons Baltimore Sun slutade producera. Under mina dagar i staden läste jag förresten The Sun - en bra morgontidning jämfört med sina konkurrenter idag. Men efter att ha gått igenom en decimerad redaktions förenklingar är de personer som träder fram mellan raderna långt mindre mänskliga än de fiktiva karaktärerna i The Wire.

Samtidigt rinner det i sista säsongen ibland över för Simon. Han låter romantiserande repliker hänga i luften (journalistlivet var tydligen ”the life of kings” innan nedskärningarna började). The Wire har alltid fungerat som ett argt brev från allt som är dåligt med samhället till oss som har det bra. När Simon vänder blicken mot sitt eget liv blir serien mer som en pösig text på ledarsidan, den sortens navelskådande tyckande som är både billigare och enklare att producera än Simons älskade reportagejournalistik.  

Journalistiken har länge lånat berättartekniker från fiktionen. När The Wire är som bäst ser vi det omvända - vad som händer när fiktionen grundläggs av en journalists livsverk, och lossas från de ramar som det ekonomiska läget för berättande journalistik (inte journalistikens villkor i sig) sätter upp. Via TV-mediet blir det återigen upphöjt till något människor bryr sig om.

När jag lade fram min tes för Simon i våras protesterade han först: ”The Wire är inte journalistik, det är fiktion, om än verklighetsbaserad”. Han tog sig om det kala huvudet med båda händerna och fortsatte:

- Men om vi uppfattas bara som enkel underhållning så är det bra, då är det vi säger subtilt och subversivt. Om vi bara gjorde TV som var underhållning skulle det inte se ut såhär, då skulle vi förmodligen kunna göra ett bättre jobb med det än The Wire. Jag ser det inte som ett mål i sig att få folk att titta på min polisserie eller att tjäna pengar på den genom repriser. Jag bor i Baltimore, jag behöver inte den sortens pengar. Men med hjälp av The Wire har jag kunnat säga mer av vad jag tror är sant om världen än under tjugo år av traditionell journalistik. Det tycker jag är både märkligt och talande.

Faktarutor:

# The Wire började sändas på den amerikanska TV-kanalen HBO sommaren 2002. Seriens sista säsong, den femte, avslutas den nionde mars i år. The Wire har aldrig fått en Emmy, något seriens supporters ofta gnäller om.

# Baltimore, staden som The Wire skildrar, ligger mellan New York och Washington på den amerikanska östkusten. Staden har en av Amerikas klassiska hamnar, som drivits av en stor arbetarklass. På artonhundratalet var hamnen landets andra största ankomstplats för immigranter. Nu håller de på att ombildas till en plats för hotell och lyxiga bostadshus, ett faktum som The Wire belyser i sin andra säsong.

# Förra året gifte sig Donnie Andrews, en man från västra Baltimore som brukade leva på att råna knarklangare, och vars liv blev förebild för Wire-karaktären Omar, med Fran Boyd, en före detta heroinist från samma område, som spelade sig själv i Wire-föregångaren ”The Corner”. David Simon sammanförde de båda, och var best man på bröllopet.