Andrew Butler, en man i rosa kofta, rött hår och mössa, börjar känna sig gammal. Han skrattar när han säger det på en restaurang i Brooklyn. Andrew är som mig: 29 år. Runt millennieskiftet flyttade vi båda till New York, han från Colorado, jag från Uppsala. På söndagseftermiddagarna gick vi, utan att känna varandra, på en klubb som hette Body & Soul. Där fanns en sista suck för den sorts eklektiska klubbkultur, med grund i housemusik och disco, som blomstrade i New York på sjuttio- och åttiotalet. ”Det var den sista klubben med den sortens gemenskap” säger Andrew. Han gjorde egen musik redan på den tiden, men det är först nästa månad den ges ut på skiva. Hercules & Love Affairs singel ”Blind” börjar redan bli en av årets mest omtalade låtar. Det är gammal disco med modern tyngd i produktionen, och Antony Hegarty, från Antony & the Johnsons, på sång. Både jag och Andrew är tillräckligt gamla för att älska den blandningen.

- Hercules & Love Affair handlar om att jaga upp en samling minnen från intensiva stunder jag har haft på dansgolv, säger han. Det är mer en helt personlig sak än något som tittar tillbaka på musikhistorien. 

Andrew Butler växte upp i Colorado. Som barn var han fascinerad av klassisk musik. En lärarinna fyllde klassrummets väggar med notpapper som Andrew stod och glodde på efter lektionerna. Han var också besatt av grekiska myter, speciellt de kvinnliga gudinnorna. Och Mupparna. Vid femton fastnade Andrew för housemusik och klubbkultur. Allt detta hörs på det självbetitlade album Hercules & Love Affair släpper nästa månad. Drömmande hyllningar till grekiska gudinnor möter trummaskiner från housemusikens födelse, och en gnutta av den fjamsiga disco som Mupparna förde in i vår generations musikaliska DNA. Andrew pratar också om barscenen från ”Star Wars”, där ett band bestående av olika rymdvarelser spelar lite spejsad funk - en annan grundpelare i vad dagens 29-åringar ser som den ultimata klubbupplevelsen - och ”friheten” i kompositören och discoproducenten Arthur Russells musik.

När Andrew flyttade till New York gjorde han det för att läsa konsthistoria, modern dans och musik på ett college utanför staden. Han ville ”skriva låtar och omge sig med kreativa människor och leva ett kreativt liv”. Andrew bedyrar att det inte fanns någon tanke på vad han skulle bli när han blev stor.

- Jag kom till New York och log mot alla på gatan. Ingen log tillbaka. Jag bara ”det här stället är rough!”

Han säger ordet ”rough” som en hund säger ”voff”. Det finns en naiv lekfullhet i Andrew Butlers sätt. Man kan enkelt se ett gäng sura New York-bor stå och hata hippien. Men Andrew fann sig snabbt tillrätta i stadens gaykretsar. Tillsammans med vännen Kim-Ann Foxman, som också sjunger på Hercules-skivan, ordnade han klubbkvällar på en mörk bar som hette The Hole. Det var mycket sex i hörnen och Andrews house och disco i högtalarna. ”På den tiden var jag mycket fullare än vad jag är nu”, berättar Foxman, som också agerade bartender på festerna, ”men jag minns det som extra kaotiskt ett tag. Det var ganska… löjligt ibland.” Foxman beskriver Andrew som ”väldigt ärlig. Och god. Och löjlig”.

Lyckligtvis fanns det fortfarande några fler i New York som gillade spontan-performance och att sjunga om stjärnorna på himmelen.

- Jag träffade Antony på en middag hos en gemensam vän för ungefär sju år sedan, berättar Andrew. Vi klickade och började umgås. Sen kom elfte september. Den veckan hängde vi ihop precis hela tiden, bara gick omkring och försökte förstå vad som hände. Vi hjälpte varandra. Det var då jag förstod att jag var med rätt person, Antony är den bästa vän man kan ha. Sedan spelade han in sin skiva ”I am a bird now” och fick han all sin framgång. Vi hade gjort ”Blind” ett år tidigare. En kväll sa Antony till mig ”Sätt på den där låten igen”. Sen ”du borde göra något med den!” Det hade ju gått bra för honom, så varför inte för mig. Så jag lade till liveinstrument och tog den till DFA.

James Murphy och Tim Goldsworthys skivbolag DFA är en pusselbit i den scen av New York-musiker som älskar stadens klubbhistoria sönder och samman, samtidigt som de försöker bygga något nytt av den. Andra bitar är kretsen av performanceartister och East Village-häxor kring Antony, och discoproducenten Daniel Wang (som också hjälpt Andrew). Ibland blir det bara retromusik för skivsamlare, andra gånger perfekt. I ”Blind” låter Antony som han brukar - totalt gränslös och troende. En minst lika blåögd musiker draperar den berömda rösten i delar av New Yorks musikhistoria. ”Det var egentligen bara en dikt jag hade skrivit, som Antony sjöng in” säger Andrew Butler.

Faktaruta:

# Som femtonåring fick Andrew Butlers sin första DJ-spelning på en läderbar i Denver. Det gick inte perfekt. ”Jag minns bara att polisen kom och att jag var tvungen att gömma mig på toaletten tillsammans med en dörrvärd som hette Chocolate Thunder Pussy”.

# Ytterligare inspirationskällor för Hercules & The Love Affair är enligt Andrew: ”Miss Piggy, mina vänner, LSD, klassisk dansmusik och den feminina kraften.”

# Hercules & Love Affair turnerar i Europa i maj, med fullt band och dansare. Det ryktas att de är bokade till Sverige.