Serietecknaren Adrian Tomine sitter på ett café i Brooklyn, runt hörnet från den lägenhet och studio han delar med sin fru. Han pratar om hur det är att alltid bli uppmanad av journalister och fans att ”tackla rasfrågan”. Tomines föräldrar är tredje generationens immigranter från Japan. Många har förklarat för honom, en av de mest framgångsrika serietecknarna ur sin generation, att han borde berätta om hur det är att växa upp som asiat i Amerika. Serierna skulle bli mer värda då, tycker de.

Hans minimalistiska berättande liknar ofta författaren Raymond Carvers, med skillnaden att Tomine är extremt rotad i sin tid, skolad i popkultur. Han är från den hypermedvetna generationen, som tittar på sin omgivning med känsla för detaljer, ton och uttryck, men också med lätt avsmak. ”Att vara observant på sin omgivning gör en ofta lite illamående, men också dragen till att skildra den” har Tomine sagt. Från och med början av nittiotalet har hans karaktärer uppfattats som substitut för tecknaren själv: timida, grubblande unga amerikaner som sysslar med ”alternativ” kultur och lyssnar på indierock. Hitills har de ofta varit nästan raslösa, ibland med ögonvitorna täckta av samma sorts tjocka bakelitglasögon Tomine själv bär.

Sedan kom berättelserna som skulle bli ”Shortcomings”, där karaktärernas ras spelar en roll i nästan varje bildruta. Huvudpersonen Ben använder sitt japanska påbrå för att se sig själv som ett offer. Vi ser hur hans relationer långsamt faller sönder. Han kan inte förklara porrfilmerna flickvännen hittar i deras gemensamma lägenhet, än mindre varför de bara innehåller vita tjejer. Ben viftar hela tiden bort kritik med egna attacker. Han är svår att tycka om. Tomine gav först ut ”Shortcomings”, del för del, i sitt fanzine Optic Nerve. I höstas släpptes serien som bok. Tomine suckar. Kritikerna som önskade berättelser om ras är ”ännu mer besvikna nu”.

- Det kommer många fler arga brev också. Jag tror folk ville ha något som var väldigt sympatiskt gentemot asiater i Amerika. De ville se en asiatisk karaktär som var offer för rasism, inte  en asiatisk karaktär som kanske själv är lite rasistisk. Mycket i boken handlar om något de här kritikerna nog inte vill tala om: hur även minoriteter i det här landet gärna blandar stora, politiska frågor med sina personliga intressen och önskningar. Ben använder rasfrågan för att ursäkta sitt beteende och sina drifter.

Det finns ett spår av stolhet i Tomines röst.  Samtidigt som han gärna vill interagera med sina läsare - han både inbjuder och använder gärna kritiken mot sig - står han ofta i butter opposition till bilden av sig själv i media och bland fans. ”Shortcomings” är ett bra exempel på hur Tomine suger upp sin kritik bara för att ställa den på huvudet. I Optic Nerve, där mycket av det som senare blir Tomines böcker först publiceras, trycker han hatbrev på en insändarsida.

- Genom åren har jag fått väldigt extrema reaktioner, både vad gäller beröm och kritik. Det är reaktioner jag bryr mig mycket om, och tänker på när jag jobbar.  Jag har alltid upplevt det som farligt när en konstnär blir så självsäker att han eller hon avvisar all kritik. Det finns alltid någon poäng där att tänka på. Jag försöker svara alla som skriver, men brukar inte diskutera med de som är som argast. Det går inte att vinna över dem med logik ändå. De breven sparar jag mest för att trycka i nästa nummer.

Du har pratat om hur dina tidiga serier idag mest känns som försök att träffa en tjej. Har sättet du kommunicerar med läsarna ändrats med åren?

- I början var bekräftelsen jag fick på mina serier lite som att vara den enda personen på dagis som kan rita en Smurf - plötsligt har han en grupp med andra barn omkring sig. Nu var det inte så att jag satte mig ned och tänkte att jag skulle rita något som fick tjejerna på mitt college att tycka att jag var en känslig kille. Eller, den medvetna delen av min hjärna var smart nog att förstå att det var en dum idé, men mitt undermedvetna tänkte nog annorlunda. När jag tittar tillbaka förstår jag att det var ungefär vad jag höll på med. En av fördelarna med att bo ihop med någon, att gifta sig med någon, är att det tar bort mycket nonsens. Bland annat den löjliga tanken om att du ska träffa någon genom att de gillar vad du skapar. Om du försöker göra konst som påstår sig säga något ärligt och sant om den mänskliga naturen, så leder nog sådana försök att imponera bara till lögner.

Behöver du inte imponera nu?

Jo, visst, men inte på potentiella flickvänner. Jag är fortfarande väldigt medveten om hur mitt jobb tas emot. Det ultimata kanske vore att vara helt fri från sådant också. Jag tar bebissteg.





Adrian Tomines boktips

”Jag är 34, men redan avundsjuk på den yngre generationens breda inspirationskällor. Själv är jag bara ett seriefan som härmar mina idoler, vilket begränsar mycket”.

C.F - Powr Masters
"Jag har ingen aning vem C.F är, men han är en av de här personerna som jag inte kan hitta några influenser hos, bara talang".

Vanessa Davis - Spaniel Rage
"Jag tror inte att Vanessa Davis ville bli serietecknare när hon växte upp. Hon har studerat måleri, och använder rätt få av av de vanligaste serietecknar-greppen. Det mesta är fritt flytande bilder, utan ramar. Helt fantastiskt."