Mina tre senaste AB-texter ligger nu här under. Fler jobb kommer upp under veckan, när jag har lärt mig det nya publiceringsverktyget.

Jag skrev det här om våra gemensamma kulturupplevelser dagen efter att Michael Jackson hade dött. I söndags hade New York Times en längre text på samma tema, sök på "Fame May Never Be the Same".

Click to read more ...

Det första livstecknet från Obama-administrationen angående upploppen i Iran var inte ett officiellt uttalande, utan en konfirmation till nyhetsbyrån Reuters att ja, man hade kontaktat Twitter.

Förra veckan bad en anställd på utrikesdepartementet mikrobloggstjänsten att vänta med uppdateringar som skulle ha gjorts förra tisdagen, då Twitter var tänkt att ligga nere. Detta för att inte stoppa informationsflödet från Iran.

På onsdagen sa utrikesminister Hillary Clinton att hon inte hade en aning om vad det är, ”I wouldn't know a Twitter from a tweeter”, men att Twitter ”uppenbarligen är väldigt viktigt”.
Hon påpekade vikten av att ”låta folk dela information, speciellt då det inte finns många andra informationskällor. Det är en fundamental rätt att ha möjlighet att kommunicera”.

Diskussionen kring hur mycket sociala medier som Twitter och Facebook verkligen påverkar vad som händer i Iran kommer, precis som den polariserade debatten mellan ”ny” och ”gammal” media, att fortsätta.

Samtidigt känns det symptomatiskt att USAs sextioettåriga utrikesminister trycker på frågan om människors individuella rätt att kommunicera över internet innan hon kommenterar till exempel traditionell pressfrihet, trots att en mängd journalister har fängslats i Iran. Ett erkännande från högsta ort om att vi börjat hämta vår information från nya platser.

Förra måndagen meddelade Expressens chefredaktör Thomas Mattson på sin blogg att Bruce Springsteen nu äger en bunt Dawit Isaak-tröjor.

De överlämnades samtidigt som Springsteen skrev på uppropet för att frige Isaak, den svensk-eretrianske journalist som sitter fängslad i Eritrea efter att ha jobbat på landets första oberoende tidning, Setit.

Under våren har mediekampanjen för Isaak, som tidigare drevs främst på Expressens kultursida, exploderat över de fyra stora tidningarna. Chefredaktörer och journalister har poserat med insamlade namn i händerna och bekymrade rynkor i pannorna. Det finns knappast någon svensk kulturpersonlighet som inte har ställt upp för ”vår kollega”, som Åsa Lindeborg och Karin Magnusson kallade Isaak här i Aftonbladet. Det faktum att han under sin tid i Sverige jobbade som städare talar vi inte lika mycket om.

Anledningen till det stora engagemanget kring Isaak, en prisbelönt poet, dramatiker och journalist, är hans svenska medborgarskap. Kollega verkar han blivit först som fängslad i Eritrea. I svenska pressarkiv finner jag en översatt text av Isaak (som tryckts två gånger av Expressen, 2007 och 2009) bland tusentals artiklar om honom.

Isaaks ansikte har blivit en symbol för hur vi anser oss skydda pressfrihet i andra länder. Det representerar ännu inte mångfald hos vår egen press.

Mediekampanjen för Isaak är omöjlig att kritisera - den kanske till och med håller honom vid liv. Men nu borde det finnas utrymme att diskutera vad som händer om den faktiskt lyckas (som studenten Diane Bimont gjorde i en ursinnig text hos Dala-Demokraten förra månaden).

Skulle Dawit Isaak få jobb på en svensk tidning då? Vem av redaktörerna skulle köpa hans texter om eritreansk kultur och politik? Är hans svenskhet mer användbar som fängslad i Eritrea, än som skribent i Lerum? Vårt patos skymmer lätt sådant. Det är enklare att kampanja mot en uppenbart barbarisk regim än mot sina egna strukturer.

Såhär såg det ut, fast mycket mer färgglatt och heltäckande.

Dagen då jag började läsa I Love Music-forumet igen. Utan någon speciell anledning, annat än att jag hade för mycket att göra.

Snart, kanske ikväll, kommer fler av mina texter upp här. Det här var annars det bästa jag läste idag.

Och klyftan vidgas. Digitala medier kläcks ur ständigt nya puppor – och det behövs ofta inte ens pengar för att få innovationerna, demokratiseringen, nätverkandet och nyhetsförmedlingen att lyfta. Digitala journalister som Kaveh Kohshahi lever med sina uppdrag, är på plats ända ut i kanten av sina bevakningsområden och nätverkar sig fram till sanningar, analyser och avslöjanden, medan printmedier förgör sig själva genom att låta sina gamla stjärnor missförstå hörsägen, kokettera med okunskaper, låta bli att lyfta telefonen och i stället göra aggressivt generaliserande utfall utifrån vad man snackat ihop sig om på de egna middagsbjudningarna i Brommavillan.

Kjell Hägglund

De här människorna måste vara det slutgiltiga beviset för att vuxenhet inte finns, det är bara nåt man uppfinner en dag.

Linna Johansson

Aftonbladets Martin Carlsson har en exklusiv rapport inifrån planet där Yngwie Malmsten yttrade sin överlägset mest kända mening någonsin, "You've released the fucking fury"

Jag och Jens lyckades övertyga honom att om vi skulle hälla piss på tanten så skulle det bli 2-1 till Sverige. Strax innan detta hade jag tagit fram min Walkman som man kunde spela in med och spelat in slutfasen av bråket. Yngwie var fortfarande väldigt upprörd. Yngwie gick fram och hällde en hel mugg full med piss på tanten.

Det är denna inspelning som har spridits som en löpeld och givit namn till en av Yngwies skivor. De ville vända planet och slänga av oss i Alaska, men av hänsyn till övriga 450 passagerarna fortsatte de för det var lika långt till Tokyo som till Anchorage. Väl i Japan väntade kravallpolis, men vi var erfarna på detta område på grund av tidigare flighter till Japan, så vi spred ut oss. De väntade sig ett band, ett gäng vikingar, men blev förvirrade när vi kom en och en. Vi gick separat igenom tullen och möttes vid bussen och garvade åt det hela.

Här berättar T-Pain också att hans femåriga dotter har fyrtio miljoner svenska kronor på sitt bankkonto. Som en sk. "motbild".

Del 1 här

I morse titade jag på semifinalen i Franska Öppna via en samling streamar från en spansk site, alla lika hackiga. Det var som på åttiotalet, när pappa stod på taket och fipplade med antennen medan Mats Wilander malde ned någon spanjor. Jag såg var tredje poäng men det räckte. Till slut var Robin Söderling, av alla människor, i final och jag bara

get on it marie birde!

Jag installerade programmet Freedom nu, det som stänger av din dators nätverk under en tid du själv bestämt. Det känns såklart lite löjligt, jag skrattade första gången jag hörde talas om det. Man kan ju också dra ur sladden/ta bort airporten/etc. Men då är det lätt att sätta igång igen. Med Freedom måste man starta om hela datorn för att friheten ska försvinna. Det låter ändå lite löjligt. Men jag är beredd att prova. Jag tror det kan hjälpa, att man själv sätter en exakt tid. Det känns redan tyst här. Jag tjugo minuter första gången.

Det handlar ju om vilken sorts hjärna man har, och min har alltid varit extremt dålig på koncentration. Det var mitt största problem när jag spelade tennis, när jag gick i skolan och när jag började skriva. Sen kom internet igång på riktigt, och det blev till ett problem som var närvarande varje minut. Idag blir jag snabbt irriterad varje gång jag försöker titta på TV, eftersom jag själv inte får bestämma takten, när det ska avbrytas och fortsätta. Våra hjärnor byggs om snabbt och min var alltså lite stissig från början.

De dagar då jag mår bäst består alltid av kort, koncentrerat internetanvändande, och sen något helt annat. Det är förstås svårt att veta om jag slösurfar de dagar jag känner mig nere eller om slösurfande skapar sämre dagar, men det finns i alla fall ett samband. Tanken med Freedom är att jag ska sätta det så att jag bara skriver på förmiddagarna, och brottas med internet på eftermiddagarna. Då skriver man förhoppningsvis också mer utefter sin egen hjärna, mindre utifrån RSS-strömmen.

Det enda problemet är tidsskillnaden mellan New York och Sverige, att man behöver maila och kommunicera innan den svenska arbetsdagen är slut (elva på morgonen min tid). Men det mesta kanske kan vänta till nästa dag. Det brukar ju ändå bli så om man surfar för mycket.

Gawker: Whoops, You Just Twittered Your Senate Candidacy

Jag älskar att följa små, inskränkta kulturdebatter här i New York, skvaller om vem som gör vad och sa vad och varför och vem som blev arg.

Det är befriande att det inte handlar om mig eller någon jag känner, någon jag jobbar för, eller ens någon jag bryr mig om. Inget man behöver bli besviken över. Det är skönt att bara kunna ducka in och kolla, och sen ut ur alltihop. Ta del av den energi som uppstår när folk bråkar med varandra, och sen stänga av den. Rekommenderas.

När du tröttnar på något (ska vi säga provokativa Konstfacksprojekt?), byt land bara. Ha alltid ett par länders kulturgeggor på lut. Man vill ha konflikt, det är alltid intressant, vi kommer inte ifrån det, men det går att byta sammanhang, hur lätt som helst nuförtiden, så man inte blir trött på det man själv tillhör. Det är viktigt att inte hata till exempel Stockholm om man har sitt liv där, men vi tänker inte så ofta på det.

Bilden ovan kommer förmodligen från en ny sån där blogg-som-snart-blir-bok. Jag har glömt namnet. Den består av familjefoton, och det här hittade jag via Linus.

Det var fint igår i Brooklyn, i Sunset Park, Park Slope och Crown Heights. Vi åt på en kantonesisk restaurang, den här. Det var mycket men lätt mat, som man blev mer och mer sugen på medan den försvann. Jag älskade färgerna, den svarta bönsåsen, pilgrimsmusslorna på dallriga tofukuddar, jordnötterna i början, wokrätten på bilden ovan, min tjej, och så vidare.

Vi köpte kinesisk selleri, sparris och lite annat på gatan utanför. Några plastkorgar i pastellfärger också. Sunset Park är mitt andra bästa Chinatown i New York (Det finns fem, Flushing är nog bäst, om ni vill ha en till åsikt).

När jag senare gick ut för att ringa, från en bar i Park Slope där vi dricker nörd-öl, blev jag så lycklig över att man kunde ställa sig på trottoaren utan att tänka efter. Vädret är som i Los Angeles här nu: helt okomplicerat. Tjugo grader och allmänt lugn. Om två veckor kommer det att vara som att gå ut i kokt tugummi när man lämnar den baren. För två veckor sedan spöregnade det. Nu är bäst. Det finns mycket bra grönsaker på marknaderna. Jag har ingen deadline imorgon, bara en trave roliga böcker för research. Livet.

årets rappare

Det här beatet! DU-du-du. Och refrängen:

Say we walkin on ice with our wrists like BRRR/and our chains like AY/and our diamonds like OK