"The most important thing to me in this project was that of aesthetics. The button itself had to look good, no, amazing. The entire effect would be nothing more than lights turning on and off if the button wasn't as good as it needed to be. I started looking for the button first. You would be surprised at how hard it is to find a button. I checked the local electronics warehouse to no avail. The closest thing they had were the buttons that you find on arcade game machines. Useless to me (well, at least for this project, hint hint).

After about a week of solid searching, I finally found a website that deals in industrial automation (think factories). I found the perfect button. It was a mushroom-style button with a nice looking bezel. Only problem... it was expensive as hell for just a button. But I had to do what I had to do and finally ordered it. After a week or so of doing nothing, the button finally came. After I got the button in the mail, the rest is history."

jag har en på precis samma ställe 

Några dagars semester för mig nu. Inte för att ni har märkt det här, men jag har jobbat för mycket. Det finns några nyare , oredigerade, texter här under, och en gammal om Chelsea Peretti, för jag längtade efter att se henne igår. Detta om detta. Ska försöka skriva något om No Age också. Jag älskar No Age.

En förmiddag förra våren stängde Sarah Jessica Parker, stjärnan och producenten från TV-serien (och den kommande filmen) ”Sex and the city”, ytterdörren till sitt hus i West Village, ett område på nedre Manhattan till stor del bebott av rika kulturarbetare.

Click to read more ...

För några år sedan stod Chelsea Peretti, min nya favoritkomiker, i ett hörn av en bar på Lower East Side i New York. Där fanns ingen belysning, ingen scen eller något mikrofonstativ. Tanken var att en stand up-show skulle pågå. Folk drack och pratade. Chelsea drog vitsar från det mörka hörnet.

Click to read more ...

När Tina Fey var sju år gammal skrev hon ett skämt. Det var en bild av två streckgubbar som höll hand och bar på varsinn schweizerost, med bildtexten ”viken vän vi har i ostar”.

Click to read more ...

Bruce Springsteen  - I'm on fire (cousin cole's bad desire mix) 

En vän, eller egentligen en vänliga mailinglista, gav mig en fin video idag. Det är ett gammalt nyhetsreportage handlar om en föreslagen svensk discoavgift. ”Hejda discomusiken, den stjäl våra jobb, hävdar musikerförbundet” säger programledaren.

Sen kommer en förtvivlad dansbandsmusiker som säger ”"Vi har ju försökt här de två, tre senaste åren att spela 70% discomusik, men det räcker tydligen inte".  Följt av att Stockholms största discolegend Sydney förklarar "de vägrar ju spela discomusik, de spelar sån där samhällskritisk musik som inte folk kan dansa till".

Fatta att vi fortfarande diskuterar det här idag. Avgifter på musik och Äkta musik vs. pop.

Från Chelsea Peretti 

Jag såg precis Metallica-dokumentären "Some kind of monster" för första gången. Vet att ni vet men vilken fantastisk film etc osv. Jag gapade.

Sen läste jag några bloggar, och hittade ett videklipp där 50 Cent berättar om hur han ska köpa ett mindre hus. Han bor i Mike Tysons  före detta herrgård just nu, men: "my next house is gonna be a regular house, with regular people". Detta eftersom 50s kompisar Tony Yayo och Lloyd Banks har så många fester i hans hus, även när 50 inte är hemma. Han undrar högt varför de inte kan ha en fest i sina egna hus. De har ju egna nu. Yayo svarar: "You got an elevator in your house, you got a tennis court, a basketball court, you got a lot more things we can play around with".

Snälla snälla snälla, nästa närgångna dokumentär måste handla om G-Unit. Faderskomplexen, basketmatcherna.  Jag lovar att 50 kan se affären, han har alltid varit en krass och realistisk person. Se videon på Nah Right

Finns även här

Flickan som läspar fram Psalm 23 från Gamla Testamentet, den om att gå genom dödsskuggans dal, är kanske fem år gammal. På hennes tröja står det ”PRINCESS”. Solen lyser från ett köksfönster.

”Surely?”, frågar hon sin pappa bakom kameran. ”Surely” svarar han. Flickan fortsätter.  

Idag är hon, tillsammans med fenomen som Lonelygirl15 och massor av gulliga katter, en av världens stora webvideostjärnor. Videon ”Little girl and Psalm 23” har setts fem och en halv miljon gånger. Inte på Youtube, utan på Godtube, som när den lanserades officiellt i augusti direkt blev USAs snabbast växande website. Idag har man över tre miljoner unika användare per månad.

Click to read more ...

Jag varken kan eller vill följa svenska debatter så mycket som jag, för min karriär som kulturskribent, borde. Men det är bra, en av anledningarna till att jag bor i USA är att slippa undan. Ett av mina livsmål är att inte tycka så mycket, eller i alla fall mer selektivt.

Men eftersom det här är en blog på svenska som läses av en del människor med stort intresse för svensk media känner jag såklart av ett visst bevakningsuppdrag.

Precis som Jon Stewart har sin senior black correspondent Larry Wilmore, och TV-stationen i Family Guy har Asian reporter Trisha Takanawa, presenteras jag här en arg moderat med pärlörhängen som alltid skriver de längsta, bästa mailen, ofta om saker jag vet väldigt lite om.

Idag kom följande åsikter, som snabbt fick några tillägg.

Nedan med 3 tillagg:
 
Retar mig idag pa nat som jag skulle blogga om om jag hade en blogg: Martina Bonnier-nojan. Okej hon ar en ganska obetanksam person som fick jobbet som modechef pa DV for att hon ar en Bonnier. Men. Hon driver anda tre tidningars moderedaktioner och om hon vore en nolla skulle hon inte kunna gora det. Och nu: Varsta hatet moter henne nu nar hon har gett ut en liten modebok. Och det ar sa PATETISKT.
 
Sa hela Sverige har exploderat i "modenoja" och alla tusen smatjejer ar fashionistor och aven kulturjournalister pratar langtande om dyra vaskor och det goda livet, och det ar modeartiklar varje dag i alla tidningar och det ar verkligen the shit, och sa kommer det en manniska som typ koper haute couture och alla far genast panik och hatar henne. Kollektiv skam eller nat? Det ar okej for medelklassen att dromma om och kokettera kring overklass och lyx men det ar inte acceptabelt for overklassen att verkligen existera och sjalva aga och konsumera lyx.. Okej las sista meningen igen. Sa ar det!! Det ar darfor det gor mig lack nar trendnissar forsoker gora overklassen trendig. For riktig overklass tal de inte!!!
 
Det bekraftar ater att det inte FAR forekomma overklass i Sverige; folk blir som galna bara av att tanka pa det. Det ar liksom sa ...... himla orattvist att nagon bor i en stor lagenhet och samlar pa klader. Ackligt. Men varfor da?? Kan det inte fa finnas konstnarer och knappisar och excentriker och rika och fattiga och artister och banktjansteman i ett samhalle? Och en enda liten kvinna pa Ostermalm som har en galet stor garderob och pratar om design, utan att det ska liksom hugga folk anda in i sjalen? Det ar inte meningen att man ska kunna relatera till Martina Bonnier! Hon ar inte din kompis! Liksom att de flesta svenskar inte kan relatera till varken President Bush eller en fabriksarbetare pa Volvo eller en sexslav i Indien!
 
(Battre da att som jag vara solid medelklass (numera typ medial overklass bla bla) med parlorhangen och sta for det. Jajustdet.)
 
Parentes: Och aven om man inte kan gora det till nagon feministgrej tycker jag, sa ar det en intressant mental ovning att ta en storkonsumerande man och ondgora sig over honom och hans batar och bilar -- och varfor kan man inte kanna samma obehag infor det? Att en rik excentrisk man inte har ratt att kopa vad han vill utan att mota kritik for det? Nej, da ar det coolt istallet. Cool kille, som gor som han vill. Jag ska fundera pa det sjalv.
 
Summering: De senaste aren har "lyx" blivit en mansklig rattighet i Sverige. Alla har ratt till javla lyx. Allt handlar om att det ar sa synd om folk som jobbar sa hart, och att man maste "unna sig". Redan har gar vi ju mot undergangen! Vi tal att Charlotte Perrelli stankar och stonar och svettas runt i designerklader for hundratusentals kronor (for att inte tala om vad det kostar att underhalla sana dar extensions) och att hennes barn har Gucci-skor. Ar det for att hon har lite mer white trash-stil, sa att man kan bortse fran henne? Men Martina Bonnier, som har sa mycket stil och klass att det skar i ogonen, ja det blev bara for mycket. Da maste folk hata. Vad sager det om oss och hur langt vi egentligen har kommit?
 
En liten sak, i allt det stora, som det sager mig, min kare Emil, atminstone att vi kommer fa se Fredrik och Filippa Reinfeldt klattra ur regeringsplanet pa statsbesok i mysbyxor direkt fran Taby manga, manga fler ganger. DE har namligen fattat grejen.
 
Hej da.

Förra helgen sa Jens Lekman till ett utsålt Webster Hall att det var efterfest hemma hos hans kompis i Brooklyn.

När jag och kompisen

kom upp ur tunnelbanan stod ett femtiotal indiebarn och tittade sig omkring. Till de som älskar Jens Lekman så mycket här i New York nuförtiden brukar jag säga att Rocky Dennis var bättre (bara nästan sant) för att imponera. Sen drar jag ett par skrönor.

Vi ledde dem på rad till ett hus med skivspelare och så var det fest. Jens sjöng, barnen lyssnade och dansade. Jag kände mig helt ren efteråt. Glad över att få vara med. Jens jobbar så mycket på att vara såhär att han har blivit gråhårig. Det är värt det.    

Ganska exakt såhär ser det ut när man är Jens Lekman på natten:

Se även en fin bild på Viktor Sjöbergs blog.  

Efter mikrokrediter: mobiltelefonsbanker.

Jag älskar texter där journalisten utan att ta i så hon spricker diskuterar FRAMTIDEN. Idag behöver man inte titta så mycket längre än ett par år framåt för att hitta helt sjuka saker, som till exempel hur mobiltelefoner är på väg att vända upp och ned på maktbalansen i U-länder (på sätt man vanligtvis brukar berömma internet för). 

Läs Sara Corbetts text här, jag lovar att det är värt det.

Mina favoritsiter: en visar vilken vecka det är. Den andra kan man gå in på när man stavat fel på ”definitely”.

www.vecka.nu

www.d-e-f-i-n-i-t-e-l-y.com

Om ni lyssnar på ”Couleurs” från franska symfonirockarna M83s kommande album (finns på mitt muxtape), om ni lyssnar på introt i början, tänker ni då, som jag, att det låter precis exakt som introt till vilken DJ Khaled-hit som helst? De bombastiska syntarnas land, där hiphop och symfonirock galopperar fritt. Lyssna på hela låten sen också, den är bra.

bonusbild:  

en till:

Jay-Z berättar om de logistiska problemen kring att göra konserter tillsammans med R Kelly, på David Letterman igår.

Ha Ha

Ett muxtape. 

Lyssna här